arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Det hände 1989


Det hände 1989


Yiyun Li
Ensamhetens konst
(Kinder than Solitude, 2014)
Översättning: Annika Ruth Persson
Norstedts förlag, 2015

Texten har publicerats i Karavan nr 4/2015

Omslag Ensamhetens konst

När Yiyun Lis roman börjar har ett liv nyss tagit slut. Den 37-åriga Shaoai ska kremeras en trist förmiddag i Peking år 2010. Den ende som är med henne på den sista resan är affärsmannen Boyang, som presenterar sig för krematoriets kanslist som ”en vän”. Kanske är han det, kanske inte, han har i alla fall skött om Shaoai under hennes sista år i livet. Det finns för övrigt två vänner till i historien, Ruyu och Moran, men båda lever i USA vid tiden för Shaoais död.

En gång utgjorde de en udda fyrklöver i ett rötmånadshett Peking sensommaren 1989. Ruyu, den yngsta av dem hade då, i början av augusti, just anlänt med tåg, ditsänd av ”gammelfastrarna”, de två äldre kvinnor som uppfostrat henne. Tanken var att hon skulle få gå i en bra skola och bo inackorderad hos de avlägsna släktingarna ”tant och farbror”, Shaoais föräldrar.

1989 är året för studenternas demokratirörelse och massakern på Himmelska fridens torg. Detta är den stora scenen, men där har ridån redan gått ner när berättelsen börjar. Den lilla scenen är ”fyrkantsgården”, ett gammalt Pekingkvarter där människorna lever tätt inpå varandra, hjälper varandra och lägger sina näsor i blöt. Det är där Shaoai och Ruyu bor och får dela rum och till och med säng, vilket Shaoai, som tycker intensivt illa om Ruyu, avskyr. Boyang och Moran, ett par ungdomar som också hör hemma på gården, ser däremot som sin uppgift att muntra upp den föräldralösa flickan och visa henne det gamla, snart försvunna, Peking som de själva älskar att upptäcka per cykel. Ruyu har sällan några kommentarer till deras entusiastiska förevisningar, hon verkar helt enkelt inte bry sig.

Ruyus indifferens skulle schablonmässigt kunna kallas orientalisk fatalism, men är snarare ett fall av västerländsk fatalism, eftersom fastrarna är stränga katoliker och har lärt Ruyu att livets mening består i att lyda Guds ord. Men för den självmedvetna och argsinta Shaoai blir Ruyus attityd bara en annan variant av den likgiltighet som hon ser breda ut sig i samhället efter krossandet av den studentrörelse som hon själv varit en del av. Under sommaren får hon så veta att hon relegerats från sitt universitet av politiska skäl. Hennes inställning till omgivningen blir än mer förbittrad, vilket leder till att hon begår en oförlåtlig handling mot Ruyu. De komplicerade relationerna mellan ungdomarna kulminerar i en fatal händelse på det kemilaboratorium där Boyangs mor arbetar. Vad som sker, och vem som gör vad, ska inte avslöjas. Men kort därefter ligger både Moran och Shaoai sjuka, Moran tillfrisknar snart, Shaoai gör det aldrig. Katastrofen påverkar de andra tres liv på ett genomgripande sätt. I yttre mening hanterar de sina liv bra eller åtminstone hyggligt, men känslomässigt förblir de handikappade.

Den skildring Yiyun Li, amerikansk författare som är född och uppväxt i Peking, ger av sin barndoms stad det dramatiska året 1989 är konkret, livfull och spännande. Avsnitten om det som hänt därefter, i USA och i Kina, har möjligen svårt att tävla härvidlag, men läsarens intresse hålls ändå vid liv, dels för att vi vill veta vad som egentligen hände, men också genom starka psykologiska porträtt av tre människor som kommit att leva sina liv så att säga inom parentes. Deras livskonst har blivit stoicismen. Men är det en konst? Knappast. Snarare ett av bittra erfarenheter påtvingat val.


JAN-ERIK PETTERSSON