Niroz Malek
Under krigets himmel
(Tahta sam’il harb, 2015)
Översättning: Jan Henrik Swahn
Bokförlaget Tranan, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2016
Det krig som pågår i Syrien har en extra, skrämmande dimension som inte alla krig har. Alla vi som inte själva är där kan bara gissa vad som sker, men kan också vara säkra på att allt sker av det man med sin fantasi kan föreställa sig av förfärligheter. Det finns ett lock på inbördeskriget, som det finns på ”freden” i Nordkorea.
I det här Syrien har författaren Niroz Malek frivilligt valt att stanna. I sin episodiska roman (eller novellsamling, gränsen är inte skarp) Under krigets himmel berättar han om ett Aleppo där bomberna faller dagligen. Och där det samtidigt (tills vidare) finns gåtfulla lämningar kvar av parker, kaféer och andra platser från tiden när han var barn och ung och det rådde fred.
Författarens teknik liknar surrealismens, men det finns ingenting av fantasy i boken. Greppet där han till exempel låter ett flygplan komma svävande in i lägenheten för att sedan börja följa efter bokens jag där inne, är bara till för att beskriva och pränta in i läsaren känslan av hurdan den alldeles vanliga vardagen i Aleppo är. De enda parallella världar som finns är minnets och de som finns i texterna som jagpersonen skriver.
Till och med de spöken som i många av episoderna vandrar omkring i staden känns mest som metaforer för människor som levde nyss, eller som minnen av dem. Möjligen kan de spegla dödsskräcken hos människor som har vant sig vid att hela tiden tänka: om några sekunder är jag kanske den döda person jag nu föreställer mig, trots att jag nu är här och levande.
Underligt nog verkar jaget ändå sällan känna rädsla, åtminstone inte så mycket att den håller honom borta från promenaderna där han följer steg han en gång tog tillsammans med någon älskad kvinna, eller studerar hur träden har förändrats. Till exempel det som har kvar sin kropp men används till att hänga ammunition på.
Också resorna i minnet gestaltas som om de var verkliga tidsresor. I ett avsnitt är jaget sex år och går hand i hand med sin flickkompis. Men det är omöjligt att lura sig själv hur gärna man än vill, konstaterandet kommer förr eller senare emot: ”Framför parkinhägnaden gjorde jag mitt yttersta för att inte betrakta träden, av rädsla för att minnena skulle fara iväg med mig och återigen förpassa mig till alléerna där inne med ett skissblock i handen, ensam eller med vänner, i ungdomen.”
Konsten utgör en stor del av meningen med livet, men inte heller den räcker helt till. På kaféet där berättaren sitter och diskuterar med vänner och med sig själv, den plats han i boken oftast befinner sig på (tillsammans med den nattliga lägenhet där det ständigt är strömavbrott), försöker han en dag komma fram till om en målning med röda rosor i en vit vas på ett svart bord mot en askgrå fond skulle kunna utplåna det spektakel som pågår på andra sidan fönsterrutan. Varken han eller samtalspartnern orkar försöka besvara frågan.
I introduktionen för författaren ett samtal helt på tumanhand med sig själv. Han tycker att han borde lämna Syrien, med argumentet att allt det man lämnar går att ersätta, men inte livet. Han själv svarar att det går det inte alls. Om han lämnar kvar sitt skrivbord, med böckerna där han har lämnat sina tankar, Naguib Mahfouz och Hamlet (trots att han aldrig har funnit någon lockelse i prinsens filosoferande), då finns det inget liv värt att ha.
Böcker om krig blir ofta rapportmässiga, på ett sätt som gör att man konstaterar att de handlar om vidrigheter men utan att beröra en, utöver det man redan vet. Men det här är en roman jag gärna läser om flera gånger, säker på att varje gång hitta nya bottnar i den (översättningen, gjord direkt från arabiska, är också utmärkt) – antagligen för att Niroz Malek är så sympatisk, och ser och lyckas ta vara på så mycket av smulorna av det som också finns i livet förutom kriget och nöden. Därigenom får han bomberna att framstå som ännu mer oförlåtliga.
(I förra numret av Karavan, nr 1/2016, finns ett par nya prosastycken av Niroz Malek översatta, ”Övningar i att stå ut”.)
