Emilio Fraia
Sevastopol
(Sebastopol, 2018)
Översättning: Örjan Sjögren
Bokförlaget Tranan, 2021
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2022
Enligt den svenska förlagsinformationen har den brasilianske författaren Emilio Fraia (född 1982) jämförts med storheter som Anton Tjechov och Roberto Bolaño. Det framgår inte vem som har gjort denna smickrande parallell, men klart är att den skapar en onödig uppförsbacke av förväntningar som aldrig infrias i de tre berättelserna som utgör Sevastopol. Alla har de namn efter en månad: ”December”, ”Maj” och ”Augusti”. I övrigt drar de olika novellerna åt olika håll, utan att någon av dem egentligen engagerar eller övertygar.
I den första berättelsen möter vi Lena som varit en brasiliansk kvinnlig pionjär inom internationell bergsklättring, men efter att ha skadats i en olycka på väg nerför Mount Everest har hon sadlat om för att istället föreläsa om sina bedrifter. På en konstutställning konfronteras hon en dag med en installation som verkar använda sig av hennes livsberättelse, vilket föranleder reflektioner om berättandets natur. Den andra novellen utspelar sig på ett halvt övergivet landsortshotell, där ägaren tagit emot en man som berättat om sökandet efter spår av sin döde far, men som sedan gåtfullt har försvunnit från området. I avslutande ”Augusti” får boktiteln sin förklaring. Här möter vi studenten Nadia i São Paulo som bistår den åldrade regissören Klaus med material till hans pjäs om en konstnär vid namn Bogdan Trunov, som bodde i just Sevastopol på 1800-talet.
Visst problematiserar Fraia den linjära berättelsens förutsättningar genom sin gäckande och undanglidande prosa, där egentligen inte så mycket sker. Händelselösheten är naturligtvis inget problem i sig, en skicklig författare kan konsten att vaska guldkorn ur de gråaste vattendrag – men här finns en vaghet i formuleringarna som inte har något att göra med konstnärlig suggestionskraft, utan bara vittnar om alltför oslipade språkliga verktyg. Banaliteterna är inte bara talrika, utan också dåligt formulerade – vilket ger ett dubbelt undermåligt intryck.
Örjan Sjögren är en skicklig översättare från portugisiska (minns till exempel hans översättning av brasilianaren Daniel Galeras strålande roman Med blod i skägget, som välförtjänt belönades med priset Årets översättning för en del år sedan). Den här gången tänker jag först att formuleringarna emellanåt svajar ostadigt på svenska och skulle behövt en mer omsorgsfull redaktör. Men i nästa stund undrar jag om översättaren kanske bara följsamt underordnat sig det brasilianska originalets slappa formuleringskonst. Hur det än må vara med den saken framstår Emilio Fraias litterära stil som en sorts språklig motsvarighet till de där fantombilderna som polisen ibland använder i sina efterlysningar av brottslingar. Visst kan de diffusa och anonyma dragen likna någon – men vem? Åtminstone inte Tjechov eller Bolaño.
