Félix Bruzzone
Mullvadarna
(Los Topos, 2014)
Översättning: Linnea Rutström
Prosak förlag, 2021
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2/2021
Utgångspunkten är traditionellt realistisk. Jag-berättaren har levt med sina morföräldrar sedan hans mor försvann under diktaturen. Han formar en bild av sitt förflutna genom att snappa upp enstaka ord och fraser från samtal som morföräldrarna inte tror att han hör. Så får han en antydan om att hans mor kanske var gravid när hon bortfördes. Som så många andra barn till de politiska aktivister, inbillade eller faktiska, som fördes bort under Argentinas militärdiktatur 1976-1983 har troligen berättarens halvsyskon, en halvbror tror han, blivit bortadopterad med falska handlingar.
Det här är öppningen i den argentinska författaren Félix Bruzzones roman Mullvadarna. När mormodern dör ger sig berättaren ut för att söka rätt på sin förlorade halvbror. I sökandet förlorar han alltmer av sin realitetsförankring, och en hallucinatoriskt uppskruvad prosa tar över Bruzzones berättande. Hjälten ser dunkla samband i det mesta. När han ser en prostituerad transvestit som han har en kärleksförbindelse med tillsammans med ett par poliser tror han att den älskade, Maira, är polisspion. Nästa fas i bilden är att Maira som barn till en av de bortförda är polisspion bara för att komma nära bödlarna som hon sedan mördar; Bruzzone omtalar konsekvent de prostituerade transvestiterna som ”hon” utifrån deras självbild och den position de intar i förhållande till sina kunder.
Tidigt i romanen ser berättaren också två dvärgar, som han knyter samman med onda syften, liksom en byggmästare (”Tysken”) som berättaren beger sig söderut för att arbeta hos. Och resan söderut är ett resultat av för läsaren godtyckliga företeelser som för berättaren blir tecken på bakomliggande mönster. Kanske är allt som drabbar berättaren iscensatt av en konspiration för utrotandet av alla homosexuella?
Vi möter allt – gestalter, skeenden, tolkningar – genom berättaren. Hans hallucinatoriska och konspiratoriska varseblivning blir textens sanning. Så rör sig Bruzzone bort från den renodlat samhällskritiska realismen. Vi ser inte den argentinska diktaturens förtryck i konkreta skildringar, utan genom gestaltens mer eller mindre förvrängda tolkningar. Även om ingen politiker nämns vid namn, eller ens förekommer som skuggestalt, ansluter Bruzzone på det sättet till den stora latinamerikanska diktatorsromanen, till den tradition som skapades genom Presidenten av Miguel Ángel Asturias, Alejo Carpentiers Metoden, Patriarkens höst av Gabriel García Márquez och Jag den högste av Augusto Roa Bastos.
Även om förtrycket ofta ges plågsamt naturalistiska beskrivningar i dessa romaner, blir diktaturen främst ett mentalt tillstånd. Den skapar en paranoisk verklighetsuppfattning, där det blir omöjligt att ens tänka sig en sanning bortom den mytologiska föreställningsvärld och förvridna verklighetsupplevelse som diktaturen skapat.
Félix Bruzzone tecknar sin huvudpersons förnimmelse som en sanning, fast läsaren ser hur denna skapas och gradvis radikaliseras genom att de gestalter som korsar huvudpersonens väg ges historier och tillskrivs syften som återges med neutral saklighet. Genom den konsekventa gestaltningen av en subjektiv verklighetsupplevelse med glidande identiteter och gåtfulla sammanträffanden använder Bruzzone övertygande den magiska realismens tekniska verktyg.
Men tyvärr haltar språkbehandlingen i Linnea Rutströms översättning. Slarvet med skillnaden mellan subjekts- och objektsformerna av possessiva pronomen och förväxlingen av ”varken eller” och ”vare sig … eller” är några återkommande skönhetsfläckar.
