Vad är en plats och hur närmar man sig en plats? Frågor som dessa diskuteras i en ny antologi där platser i olika världsdelar betraktas genom litteraturen. Bokens essäer visar vägen till platser som den vulkaniska Diamantklippan utanför Martiniques sydkust och Ogutasjön i Nigeria där sjögudinnan styr över liv och död. Ett vindlande läsäventyr, menar Karavans recensent Magnus Halldin.
Platser i världen
Tolv litterära besök
Redaktör: Anette Nyqvist
Appell förlag, 2022
Texten har publicerats i Karavan 1/2023
Ibland tänker jag på alla dessa platser man anländer till i livet. Vad lade du märke till? Vad bevarade du i minnet? Tystnaden i Samarkand, de mögliga husen i Odessa, den intensiva grönskan i Belize. I det främmande ser man sig osäker omkring. I det invanda sparkar man av sig snön och stänger barndomshemmets dörr. Det vanas och det ovanas rörelser förutsätter varandra.
Men vad är en plats? Det kan vara ett hem, ett hotellrum, en geografisk fläck som ännu inte besudlats av mänsklig närvaro. Det kan vara en havsvik som blivit en livlig hamn. Det kan vara en trädkoja för lekar, eller en nyligen igenskottad grav. Kanske byggs platsen upp kring rörelse eller ett löfte om förflyttning: trafikplatsen, tågstationen eller flygterminalen. En plats kan växa fram som följd av människans drivkrafter. Det kan handla om ekonomi, nyfikenhet, kärlek.
Antologin Platser i världen. Tolv litterära besök samlar en rad essäer där bland annat frågan om vad en plats är diskuteras. Boken är utgiven av Appell förlag och gemensamt för essäerna är att platserna den skildrar betraktas genom litteraturen. De mest intressanta essäerna är samtidigt reseskildringar i egen rätt, vandringar i olika världsdelar, med författare och litterära gestalter som vägvisare. Antologin initierades av socialantropologen Anette Nyqvist. Efter hennes bortgång 2021 övertogs redaktörskapet av Helena Wulff, även hon socialantropolog. I boken förenas litteraturvetare, språkvetare och antropologer. Förutom redaktörerna skriver även Christian Claesson, Erik Falk, Stefan Helgesson, Christina Kullberg, Katarina Leppänen, Adnan Mahmutović, Cecilia Schwartz, Per Ståhlberg, Paula Uimonen och Mattias Viktorin. Samtliga texter och platser knyter an till det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet ”Världslitteraturer: kosmopolitisk och vernakulär dynamik”, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond under åren 2016 till 2021.
Den här antologin bjuder en rikedom av litteraturhistoriska och postkoloniala perspektiv. Flera av essäerna skildrar hur byggandet av självständiga nationer gått till, och hur nyvunnen frihet från kolonialt förtryck skapat oförutsägbara politiska och sociala konflikter. Här och var suffleras antologins bidrag av tänkare som Claude Lévi-Strauss, Frantz Fanon och Edward Said. Över allt svävar Goethes dröm om en Weltliteratur, en litteratur med självklar hemortsrätt i hela världen.
I en suverän och pedagogiskt anlagd essä skriver Stefan Helgesson om det moderna Moçambiques kamp för självständighet och oberoende. Han gör det via ett porträtt av huvudstaden Maputo, med en litterär ingång till poeterna Rui Knopfli och négrituderörelsens José Craveirinha. Helgesson skriver om den väpnade kamp som befrielsefronten Frelimo inledde 1964 och som indirekt orsakade den demokratiska revolutionen i Portugal, en av förutsättningarna för Moçambiques självständighet 1975. Sedan det imperialistiska greppet från Portugal lättat hamnade landet snart i Sovjetunionens intressesfär, och därmed under trycket av en annan imperialism. Snart stod Moçambique på ruinens brant och genomled ett långvarigt inbördeskrig. Helgesson visar hur intellektuella i sitt antikoloniala motstånd samlades kring kulturtidskriften Itinerário. I kampen mot censur och repression förenades där dissidenter från den fascistiska diktaturens Portugal med moçambikiska författare.
Ett annat afrikanskt perspektiv ges av Paula Uimonen, som i sin essä skriver om Ogutasjön i Nigeria. Enligt traditionen bor här Ogbuide, den sjögudinna som styr övergången mellan liv och död. I trots mot arvet från kristen kolonialism tillbeds hon i trakten och förekommer på flera ställen i författaren Flora Nwapas böcker. Särskilt stark är gudinnans närvaro i romanen Efuru från 1966, som blev hennes internationella genombrott. Där skildras ett stycke senkolonial kvinnohistoria och den hårda brittiska exploateringen. Nwapas hemstad Oguta drogs in i Biafrakriget, som ledde till svält och förödelse. Efter kriget arbetade Nwapa med att hjälpa flyktingar och föräldralösa barn. I boken Never again, utgiven 1975 på det förlag hon själv grundat, skrev hon om sina krigserfarenheter, det hårda geopolitiska maktspelet och om kvinnors villkor i den postkoloniala könsmaktsordningen. Som politiskt aktiv deltog hon med stor energi i återuppbyggnaden av sin hemstad. Uimonens essä visar den stärkande roll som tillbedjan av sjögudinnan spelat i många människors liv under läkningsprocessen efter kriget.
Socialantropologen Mattias Viktorin skriver om den ryska fängelseön Sachalin. Dit anlände Anton Tjechov 1890 för att skildra livet på denna avlägsna plats, eller som Viktorins underrubrik preciserar: ”Ön vid världens ände”. Den långsträckta ön, stor som Irland och belägen norr om Japan, användes under det tsarryska väldet som förvisningsort. Tjechov stannade i tre månader och skrev sedan en bok om sina upplevelser, den dystra reseskildringen Sachalin. Man påminns om hur de förvisade människorna på ön lever som en gång poeten Ovidius, sedan han drivits i landsflykt av kejsar Augustus och hamnat i Tomis, en tröstlös ort vid Svarta havet. I Ovidius poesi och brev från förvisningsorten har vi en tidig skildring av exilens vedermödor.
Tjechov noterar att det mest plågsamma med tillvaron på Sachalin är att det saknas äldre människor. Det finns heller inga äldre föremål. Allt är ett akut presens, och det tycks inte finnas några band till det förflutna, inget som gör den enskilde till del av ett sammanhang eller en historia. Fången är utan mänskliga relationer och avklädd allt. Det förflutnas rekvisita är försvunnen och framtiden bjuder inget hopp. För Sachalins fångar liknar tillvaron döden. Utanför lägren breder den tysta taigan ut sig, till synes livlös. Inte ens när man längs öns stränder kommer nära havets bränningar tycks naturen närvarande. Den svenske baptistpredikanten och resenären Jonas Stadling skrev om sina erfarenheter och möten med ryska straffångar kring förra sekelskiftet och gjorde då iakttagelsen att ”vårt begrepp om skog är inte tillämpligt på Sibiriens taiga”. Journalisten Ester Blenda Nordström vistades under 1920-talet i en liten by på Kamtjatkahalvön, där hon förundrades av den sibiriska naturens skönhet men samtidigt kände sig avskild från världen, inte bara i rummet utan även i tiden. Hon använder orden ”tusentals år hemifrån”.
I sin poetiskt förtätade essä ”Diamantklippan – historiska lager av skönhet och motstånd” skriver Christina Kullberg om en liten ö utanför Martiniques sydkust. Hon skildrar klippöns symboliska laddning och oåtkomlighet. Hur den är så gott som omöjlig att ankra vid, och om den enigmatiska dragningskraft den utövar på alla som betraktar den. Kullberg har gjort så själv; det märks i hennes text, som vibrerar av närvaro.
På Martinique föddes 1928 Édouard Glissant, en av det franskspråkiga Karibiens mest framstående poeter. Tillsammans med Johan Sehlberg har Kullberg översatt ett av Glissants sista verk, Relationens filosofi: omfångets poesi, där rotlöshet och rörlighet tycks vara en källa till det slags kunskap som manifesteras i litteraturen. ”Världens dragningskraft för oss i okända riktningar” skriver Glissant på ett ställe. Det är i den andan de flesta resor inleds, även de olyckliga.
I essän ”Neapel” från 1925 karaktäriserade de båda besökarna Walter Benjamin och Asja Lacis staden med hjälp av det överraskande ordet porös. Essäns författare hade träffats på Capri, och det är ingen djärv gissning att deras förälskelse gav dem en romantiserad blick på en stad som vid den här tiden brukade beskrivas som full av fattigdom och misär. De gjorde försöket att skriva gemensamt, med en författarröst. Det mesta tyder på att de många skarpa iakttagelserna gjordes av Lacis och gavs sin stilistiska finess av Benjamin. Cecilia Schwartz skriver i sin fina essä om Neapel att det porösa kan symboliseras i de tvättlinor som löper mellan stadens hus och visar upp något som i Benjamins och Lacis ögon hör hemma inom husets fyra väggar. Gränsen mellan det privata livet i hemmet och gatans offentliga rum blir på så sätt porös.
I Benjamins aldrig avslutade Passagearbetet framställs Paris som ”1800-talets huvudstad”. Det är en underbar blandning av kategorierna plats och tid. Ungefär som när Ester Blenda Nordström på Kamtjatkahalvön använde sina ord om att vara tusentals år hemifrån. Flera av essäerna i Platser i världen kännetecknas av just denna dragning mot det rumsliga, tidsliga och kosmopolitiskt sammanblandade. En kreolsk attityd, generös och öppen, präglar hela antologin. För den resande är boken en vägvisare till såväl rebellernas och byråkraternas Lucknow som till Abdulrazak Gurnahs Zanzibar. Även för fåtöljresenären är boken ett vindlande bildningsäventyr.
