Khairi Shalabis nya roman på svenska är en pikaresk i sin sociala kritik och satir över makten. Läsaren tas med på omtumlande och roande färder i både det historiska och samtida Kairos omgivningar.
Khairi Shalabi
Pickles- och godisförsäljarens tidsresor
(Rihlat al-turshagi al-halwagi, 1991)
Översättning: Hesham Bahari
Alhambra förlag, 2021
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2/2021
Att vandra omkring i det islamiska Kairo, från Bab al-Nasr i norr ända ner till Citadellet i söder, är att göra en tidsresa. Högst upp vid huvudgatan Mu’izz li-din Allah, uppkallad efter den förste fatimidiske kalifen på 900-talet, ruvar den monumentala al-Hakimmoskén, med sina massiva hörntorn som minareter. Lite längre ner på gatan passerar vi den lilla al-Akmar-moskén med sin vackra snäckformade blindnisch och strax därefter, på andra sidan gatan, Ibn Qalawuns madrasa–och–mausoleum från 1200-talet, i början av mamluckernas period: stora, släta fasader med dubbelfönster och inne i byggnaden marmorkolonner, väggpaneler i varierande mönster och material, och kalligrafiska inskriptioner i band och reliefer.
Vi tar en extratur genom Khan al-Khalili, basarområdet med det gamla Fishawi-kaféet som så ofta gästats av Kairos intellektuella. Söder därom ligger al-Azharmoskén från 900-talet tillbakadraget från huvudgatan, ännu ett levande lärdomssäte.
Längst ner i områdets södra utsträckning höjer sig Citadellet högt över staden, påbörjat av Saladin under ayyubiderna på 1100-talet och slutligen utbyggt av mamluckerna. Nedanför Citadellet ståtar ett annat allvarsamt byggnadskomplex, sultan Hasans madrasa och mausoleum från 1300-talet. Samma typiska kubiska volym och stramhet i ytterfasaderna, med sparsamt förekommande dubbelfönster i djupa nischer.
Naguib Mahfouz använde sig ofta av det gamla islamiska Kairo i sina romaner. Han skapade ett rum i den historiska arkitekturen för att beskriva moderna och allmängiltiga konflikter och passade på att förnya berättarteknik och prosa. Andra egyptiska författare, så som Khairi Shalabi (1938 – 2011), har utvecklat detta föredöme.
I Shalabis nya roman på svenska har vi nu möjlighet att färdas genom denna berömda miljö i pickles- och godisförsäljaren Ibn Shalabis respektlösa sällskap. Ibn Shalabi låter sig inte imponeras, han slår an en kamratlig och raljerande ton även när han talar om sultaner och emirer, till exempel på väg till sultan Saladdin:
Han var inte någon högfärdig typ och skulle inte ha något emot att jag låter honom vänta i ett gathörn en stund. ”Hör på, pojk”, sa jag till ombudet. ”Säg till Sal att jag är på väg. Och du – säg åt honom att ta en kopp te eller kaffe så länge, jag bjuder. Se nu till så att han inte betalar den själv!”
Ibn Shalabi pendlar sömlöst mellan medeltiden och nuet. Han är opportunist, säger han, för han vill ha sinnesro, och han vet att rättvisa bara finns hos de starka– och även där endast när en av de starka tappar greppet ett slag. En sultan avslöjar sitt hemliga maktmedel för honom: deklarera att du ”försvarar” något – landet, tron, vad som helst, det rättfärdigar allt.
De tre dynastierna fatimider, ayyubider, mamlucker var alla utlänningar som i tur och ordning bet sig fast i Egypten; särskilt mamluckerna, som var slavar och yrkessoldater, har tillskrivits skulden för att en solid demokrati haft svårt att växa fram i Egypten.
Ibn Shalabis kritik av egyptierna är också svidande: de, liksom han själv, är känslosamma, lättlurade och servila, samt passiva eftersom de förlitar sig på att ödet förr eller senare ska förgöra plågoandarna åt dem.
Med stor uppfinningsrikedom beskriver författaren de medeltida epokerna i dråpliga scener och välfunna repliker. Emirerna intrigerar och slåss mot varandra. Det myllrar av personer och föremål, skattkammaren är fylld med guld och juveler, biblioteket rymmer tvåhundratusen vetenskapliga böcker, på banketterna dignar borden av lamm, kycklingar, duvor och brödkakor. Ibn Shalabi möter kända medeltida historiker på sin väg. Dessa lever alltid farligt i sin egenskap av intellektuella. En del får huvudet avhugget, andra flyr för pöbelupplopp.
I det slutliga slaget flyter blod och vin på gatorna. Alla är förklädda, egyptierna som skurkar och skurkarna som egyptier. Kampen står mellan skurkar och invadörer, alla vindrickare, å ena sidan, och de rättroende muslimerna under polomästaren i Citadellet å den andra. De senare vill befria Egypten och höja den moraliska standarden; Ibn Shalabi finner detta beundransvärt men beklagar att de attackerar något så sekundärt som vindrickande.
Då och då hamnar tidsresenären i sin egen tid i det trafikbrusande Kairo och kan andas ut ett slag, även om den politiska och sociala situationen i alla tidsåldrar på ett olyckligt sätt tycks vara sig lik.
Hjälten är en egyptisk Lazarillo, romanen en pikaresk i sin sociala kritik och hämningslösa satir över maktens representanter. Här finns också arabiska förebilder från medeltiden i maqama-berättelserna. Ibn Shalabi är också en modern arabisk antihjälte – den maktlöse, den som med hjälp av drastisk galghumor gör sitt bästa för att klara sig mot övermakten, som Emile Habibis Peptimisten.
Efter läsningen är man omtumlad, road och kanske något klokare. Texten flyter ledigt: översättaren Hesham Bahari har fint fångat en vardaglig och obesvärad ton.
Khairi Shalabi har tidigare utkommit på svenska med romanen Härbärget (2018).
