Orhan Pamuk
Pestnätter
(Veba Geceleri, 2022)
Översättning: Mats Andersson
Norstedts, 2023
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2024
Stor och fet som en pascha ligger den där, Orhan Pamuks nya bok. Den heter Pestnätter och väger 982 gram. Scenen där den här tjocka romanen utspelas är däremot liten. Bildligt kan man se det som att det enorma osmanska imperiet (Turkiet, Mellanöstern, Balkan och delar av Nordafrika m.m.) här finns hoppressat till en idyllisk liten ö i Medelhavet som heter Minger.
Minger är vackert, det är rosornas ö, fikonträdens ö. Men om någon påstår sig ha turistat där så ljuger den. Hela ön är ljug, ett påhitt av författaren för att skapa scenerier och koncentration och dramaturgisk nerv kring denna symboliska skildring av en stormakts sönderfall och uppståndelsen av något nytt, något som vi fortfarande lever med, Turkiet.
Jag tycker inte att denna bok tillhör Pamuks allra bästa romaner. Men den är likväl synnerligen fascinerande med bred epik och en stor uppsättning minnesvärda gestalter. Att återge innehållet skulle kräva helsidor.
Men här handlar det ju också, som framgår av titeln, om pest och hur pesten 1901 kommer till den vackra ön. Det sker i en tid när världen redan har börjat skaka, en tid som liknar vår, och skakningarna ska om ett drygt decennium leda till det fasansfulla första världskriget.
Sultanen, som styr från Höga porten i Istanbul, blir högst oroad när det kommer bulletiner om fall av böldpest på Minger. Han skickar en pandemiexpert, osmanska rikets Anders Tegnell, Bonkowski Pascha, för att vidta åtgärder. Till skillnad från Tegnell är Bonkowski anhängare av snabba och drastiska beslut: karantän, isolering av smittade, stopp för båttrafik. Detta trampar tunga intressenter på tårna och ryktet sprids att det var Bonkowski som kom med pesten, så han blir inte långlivad. Sultanen, som är besatt av Conan Doyles romaner om Sherlock Holmes, får en både obehaglig och intressant mordgåta på halsen.
När Pamuk startade sitt pestprojekt hade få hört talas om coronavirus och en pestroman kändes gammalmodigt. Sen kom covid 19, och hux flux satt Pamuk på en superaktuell berättelse.
Pestnätter är i vissa avsnitt verkligt ruggig, med sina interiörer från sjukhus och de böldpestdrabbades kvarter. Men karantänen skapar också en sällsamt mystisk stämning. Vi kommer ihåg lite av detta från den pandemitid som var så nyss och som vi förträngt så snabbt: hur stilla allt kunde vara, hur tyst; hur kusligt vackert.
Jag tycker att jag vid läsningen befinner mig i en labyrint, det är många, kanske för många, gångar och vindlingar i denna roman. Pamuk har uppenbarligen blivit så lycklig under skapandet att han inte kunnat sluta bygga vidare. För att hitta vägen vidare och ut måste man antagligen tillämpa Ariadnes metod. Gripa en tråd och hålla fast den.
Tråden för mig, det stora temat, är paranoian och drömmen om den absoluta säkerheten, detta i kombination med en nymornad nationalism. Pesten är metaforen för en invasion av rädsla som i turkiskt perspektiv är ett arv från det osmanska imperiets sönderfall, vilket antagits bero på släpphänthet i förhållande till etniska, religiösa och politiska minoriteter och grupperingar.
I början av 1920-talet, när det osmanska väldets fall redan var ett faktum, trädde Mustafa Kemal – som gavs, eller tog sig, ärenamnet Atatürk, turkarnas fader – in på scenen. Kemalismens alternativ var och är en moderniserad, västerländskt orienterad stat men med en knallhård, fascistoid kärna.
Jag har sett den turkiska paranoian på nära håll. Stått utanför den otäcka statssäkerhetsdomstolen i stadsdelen Beşiktaş i Istanbul där den svensk-kurdiske författaren, tyvärr numera avlidne Mehmed Uzun, i början av 00-talet åtalades och hotades med ett långt fängelsestraff. Den gången förlorade den paranoida staten. Men nu är allt vänt upp och ned. Vi ska enligt avtal ingå nära säkerhetssamarbete med den turkiska stat som i decennier, långt före Erdoğan, gjort det till en av sina specialiteter att fängsla författare.
Säkerhet är dagens lösen, också i Sverige, från FOI till Clas Ohlson. Proaktiva åtgärder de enda som hjälper. I romanen går man omkring och sprutar lysol, en sorts alkogel, på allt och alla. Fast det funkar dåligt. Smittan fortsätter att spridas.
Samtidigt med epidemin utvecklas ett mingerskt nationalistiskt uppror. Man svingar den mingerska fanan med rosen (ursprungligen en reklambanderoll för rosenvatten) och ropar: Länge leve Minger! Länge leve mingerianerna! Länge leve friheten!
Det är ju vackert. Fast mig påminner det väl mycket om de ramsor Mehmed Uzun berättade att han och hans kurdiska skolkamrater fick marschera runt på skolgården och ropa. Men med ordet Minger utbytt mot Turkiet.
