Hilda Hilst
Med mina hundögon
(Com os meus olhos de cão, 1986)
Översättning och efterskrift: Wera von Essen
Bokförlaget Faethon, 2023
Texten har publicerats i Karavan 2/2023
Det går en spricka genom brasilianskan Hilda Hilsts korta roman Med mina hundögon, som Faethon nu ger ut i sin vackra serie Ω i Wera von Essens översättning. Fast ”spricka” är nog ett alltför milt ord. En ”rämna”, en ”ravin” eller en ”avgrund” vore kanske bättre. En spricka kan lappas, tätas eller harmoniseras. Hilda Hilst analyserar snarare ett ontologiskt tillstånd, bortom det tillfälliga. Rämnan mellan upplevelse och förståelse, mellan erfarenhet och struktur, mellan liv och matematik eller mellan realitet och ideal är oöverbryggbar.
Just matematiken ger en återkommande bild för ordning, för den högre ordning som skulle kunna ge ett mönster för förståelse. I romanen hör vi matematikern Amós Keres sargade röst. Romanen börjar med att Keres kallas in till dekanen för att förklara varför han plötsligt försjunker i långa tystnader under sina föreläsningar.
En mening av Bertrand Russell dyker upp i samtalet hos dekanen: ”Det uppenbara är alltid det riktigas fiende.” Drömmen om den bakomliggande strukturen som bringar reda i det flöde som kallas ett liv får hos Hilda Hilst även en anknytningspunkt i mystikens självuppgivelse och i symbolismens poesi och dess korrespondenstänkande där diktaren blir skådare, den som kan översätta mångfalden i den splittrade världen till de tidlösa sanningarna. Allt är symboler för en högre ordning: matematisk, mystik, poetisk eller del av logiken.
Men Amós Keres tystnar inför sina studenter. Hos dekanen fylls hans medvetande av minnen som på ett oklart sätt förhåller sig till det samtal han hör att dekanen har med sin fru på telefon. Det är som om samtalet på dekanens kontor sätter igång en lång minnes- och associationsprocess för huvudpersonen. Hilda Hilst låter oss se ett sargat förhållande till fadern, minnen och associationer där teologin blir erotik i en glad men plågad obscenitet och fångenskap i det givna, i det uppenbara som för Russell var ”det riktigas fiende”.
Men Hilda Hilst tecknar inte en idealistisk verklighetsuppfattning där matematiken, logiken och poesin existerar oberoende av människan. Hennes gestaltning fångar omedelbarheten, minnena och associationerna och tolkar sökandet efter de ordningar som på ett meningsfullt sätt kan foga samman splittring och mångfald till ett mönster bortom människan.
I sin gestaltning låter hon oss möta ett splittrat medvetande. Redan Virginia Woolf teoretiserade om människans medvetande som icke-linjärt, tillfälligt och en halvt genomskinlig gloria som omger människan. Den bilden av medvetandet är i djupare mening sannare än den psykologiska realismens linjära förklaringar av minnen och trauman. Det är också en idé som förädlats av senare modernister och latinamerikanska författare som, för att ta ett aktuellare exempel, Valeria Luiselli i den utsökta romanen De tyngdlösa.
Men det finns en punkt i Hilda Hilsts roman där vi anar en öppning mot en ordning bortom människan, i hundens ögon som förmedlare av och vägen in till en punkt där det uppenbara blir det riktiga. Men Keres är fången i sitt livs handfasta realitet. Hundens ögon är just bara ännu ett uttryck för människans längtan och oförmåga. Eller som Lars Gustafsson skrev i sin underbara dikt ”Elegi över en död labrador”: ”Du var en bättre gnostiker än jag. Och levde / följaktligen ständigt i paradiset.”
För människan återstår blott en insikt från Georges Bataille som också ger romanen ett av dess motton: ”Jag inser sjunkande att människans enda sanning, äntligen skymtande, är att vara en bön utan svar.” Det tillståndet av vanmakt gestaltas obönhörligt av Hilda Hilst.
