arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart


Dystert om ”herr Ingen Alls”


Dystert om ”herr Ingen Alls”


Caryl Phillips
I den fallande snön
(In the Falling Snow, 2009)
Övers. Hans Berggren
Wahlström & Widstrand, 2011

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2011

Omslag I den fallande snön

”Där han satt framför sin pint gnagdes han av besvikelse och frustration över att varken Annabelle eller hans son tycktes anse sig behöva låta honom veta vad som hände. Hur, undrade han, hade han förvandlats från make och far till detta? En herr Ingen Alls.”

Författaren Caryl Phillips föddes 1958 i Västindien, växte upp i England och bor nu i USA. Nio av hans romaner är översatta till svenska. Utanförskap, rasism, exil, förtryck och identitet är återkommande teman hos honom. Phillips har blivit prisad för sina böcker, han fick till exempel PEN/Beyond Margins Award för Dans i mörker 2006.

Hans färska I den fallande snön handlar om Keith, en dyster medelålders integrationstjänsteman med rasfrågor på sitt bord, vars far kom till England från Västindien på sextiotalet. Keith har varit förstrött otrogen mot Annabelle, hans fru sedan tjugo år tillbaka, och efter att han bekänt det vill hon omedelbart skiljas. Deras sjuttonårige son Laurie bor kvar hos henne. Skilsmässan sker utan dramatik. Keith gör slut med den unga älskarinnan Yvette, som för övrigt är en kollega till honom, och då däremot tar det hus i helvete. Yvette publicerar hennes och Keiths intima e-postkorrespondens så att hela kontoret blir varse deras affär. Hon anklagar honom dessutom för sexuella trakasserier. Keiths chef Clive bestämmer att Keith ska ta en längre paus från jobbet. Den liknöjde huvudpersonen får nu en massa ledig tid över. Han bor i en liten lägenhet sedan han flyttat från Annabelle och där påbörjar han ett projekt han länge drömt om: att skriva en bok om jazzens och soulmusikens historia. Under ett besök på biblioteket får han syn på en ung kvinna som han intresserar sig för. De får kontakt, hon heter Danuta och kommer ifrån Polen. Keith blir nära nog besatt av henne, förföljer henne. Att hon är helt ointresserad av honom bekommer honom inte.

Det blir ingen bok om jazz. Det blir sprit, medelålderskris och ett suktande efter unga kvinnor. Gestalten Keith är som gjord av leda. Det drabbar även läsaren. Keith blir just en ”herr Ingen Alls”. Man tröttnar på hans avdomnade, torftiga sätt att leva, de schabloniserade kvinnoporträtten, förutsägbarheten. Den här romanen kunde ha varit en undersökning av vad tristess gör med en människa, men så nära Keith kommer man inte. I sin ensamhet tänker han på sitt liv, hur han blev kallad ”chokladpralinen” i skolan och mobbades på grund av sin hudfärg. Han minns hur Annabelle trotsade sina rasistiska föräldrar och gifte sig med honom. Den lakoniske huvudpersonen minns sina misslyckanden och står handfallen inför dem. Lika bra att öppna en flaska billigt vin till.
Den Keith som en gång ville doktorera på universitetet finns inte längre. Identitetsfrågan plågar honom. Vem är han nu? Varför befinner han sig utanför alla sammanhang? Hans kontakt med sonen är skral och han har ett dimmigt dåligt samvete över det, särskilt som det visat sig att ynglingen börjat umgås med suspekta personer. Den enda som kan berätta något för honom om hans rötter är hans vresige far. Och slutligen, när Keiths far ligger på dödsbädden, lyfter hela romanen.

Fadern Earl berättar om sitt innehållsrika och svåra liv för sonen och det är oerhört välskrivet och temperamentsfullt. Han beskriver hur han drömde om att läsa juridik men istället blev arbetare på ett gjuteri. Rasdiskriminering var hans ständige följeslagare: ”Det du måste göra är att spela främling, för det gillar de; spela främlingens roll och nicka och le när de frågar om du vet vad en toalett är eller om du har sett rinnande vatten ur en kran förut.”

Varför började inte Caryl Phillips där, i faderns långa monolog? I den fallande snön är en roman som till stor del går på tomgång. Språket är hårt nedskruvat, som ett slags skydd som döljer det som verkligen kunde ha berättats. Keith är en alltför skissartad gestalt, en tråkig och förenklad karaktär. Laddningen som skulle kunna ha funnits mellan farfar Earl, sonen Keith och sonsonen Laurie existerar inte. Författaren, som blivit så hyllad för enastående romaner som Över floden (1994) och Hatets rötter (1997), redovisar nu trött snarare än gestaltar sin huvudpersons leverne. Det hela känns oengagerat. Om det inte hade varit för Earls magnifika monolog hade I den fallande snön inte varit värd att läsa.


LINA HAGELBÄCK