arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Egensinnig prosa från brasilianska ödemarken


Egensinnig prosa från brasilianska ödemarken


João Guimarães Rosa
Förberättelser
(Primeiras estórias, 1962)
Översättning: Stefan Helgesson & Marcia Sá Cavalcante Schuback
Bokförlaget Tranan, 2018

Texten har publicerats i Karavan nr 3/2018

 

Omslag Förberättelser

För att vara den store modernisten i den brasilianska litteraturen är João Guimarães Rosa (1908-1967) förhållandevis okänd hos oss. Så har det förvisso inte alltid varit. Artur Lundkvist introducerade honom i slutet av sextiotalet och några år senare kom Guimarães Rosas omfångsrika roman Grande sertão: Veredas på svenska under titeln Livet är farligt, senhor. Därefter översatte Arne Lundgren ett par noveller av honom i olika översiktsantologier med latinamerikansk prosa. Medan omvärlden på senare år fått upp ögonen för den något yngre Clarice Lispector tycks Guimarães Rosa däremot ha fallit i glömska på våra breddgrader.

Därför är det välkommet att novellsamlingen Förberättelser nu dyker upp i svensk översättning. Man påminns om att Guimarães Rosa och Lispector förenas av den språkliga komplikationen och fjärmandet från realistiskt berättande. Men skillnaderna är också avsevärda. Guimarães Rosa utgår i hög grad från det karga landskapet sertão i nordöstra Brasilien och dess människor. Detta geografiska territorium tycks han vilja omfatta i all dess variationsrikedom – de hårda livsvillkoren, banditerna, djuren och växtligheten. I sin minutiösa ambition att namnge naturens alla uttryck kan han ibland föra tankarna till den svenske författaren Harry Martinson.

I detta författarskap möts alltså folkliga motiv och avantgardistiska infallsvinklar. Att läsa Guimarães Rosa är i mångt och mycket en språklig angelägenhet; det bör ske långsamt, tålmodigt och uppmärksamt. Då möts man av en veritabel störtflod av olika stilgrepp, lexikala nybildningar och syntaxlekar. ”Varje nytt ord är i sig självt en lyrisk antologi eller en saga”, skriver de båda översättarna Stefan Helgesson och Marcia Sá Cavalcante Schuback i sitt förord. Emellanåt associerar jag till moçambikiern Mia Coutos neologismer, en författare som har axlat den brasilianske föregångarens språkligt experimentella tradition i den portugisiskspråkiga världen.

Jag läser de tjugoen novellerna i Förberättelser ömsom fascinerat, ömsom irriterat. Berörd på djupet blir jag bara undantagsvis, men det händer i novellen ”Sorôco, hans mor, hans dotter”, om en man som brister ut i märklig sång efter att ha tvingats lämna sina närstående på hospitalet. ”Ingen han, ingen hon” är en stark novell om förälskelse och familjeband, i vilken författaren avlägsnar sig mer än någonsin från det linjära berättandet. Guimarães Rosas egensinniga sätt att vända och vrida på orden och meningarna resulterar ibland i att språket och verkligheten glimmar till i oväntade vinklar. Andra gånger tycks det mest handla om att finna krångliga sätt att säga sådant som egentligen hade kunnat uttryckas bättre och rakare. Trots författarens rika språkbehandling och trots översättarnas fingerfärdighet är detta en prosakonst som sammantaget bara delvis förmår ta språnget från det brasilianska sammanhanget ut i det universella. Det hindrar inte att man gärna är med om försöket.

 

HENRIK NILSSON

Senaste numret

Den heliga papegojan
Regular price
40 kr

Den heliga papegojan

Karavan

Unit price per