Lu Min
Middag för sex
(Liu ren wancan, 2012)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2021
Vi lever i en tid där familjer är allt mer provisoriska, med familjemedlemmar som utbytbara reservdelar. För det mesta sker omgörningarna enligt någons eller någras önskemål. Men i Lu Mins roman möter vi en ”plastfamilj” som verkar ha uppkommit nästan slumpmässigt. Den består av en änka och en änkling som har två tonåriga barn, flicka och pojke, vardera.
Varje lördag cyklar änkan Su Qin med sina barn, flickan Xiaolan och pojken Xiaobai, från alkylbensenanläggningens bostadsområde till elektronrörsfabrikens bostadsområde och ringer på en dörr. En grov, äldre man i en arbetares typiska blåkläder öppnar.
Hälsa nu på farbror Ding!
Men vem är den gubben, och vad ska de göra där?
Äta middag visar det sig. Det kommer dessutom att upprepas. Varje lördag, under ganska lång tid. Men det är något skevt med alltihop. Kantstött porslin men överdådiga rätter. Och dessa sex! De passar ju inte alls ihop. Det blir lördag efter lördag med påtvingad, trögflytande konversation. Värden, Ding Bogang, pratar inte alls, han verkar inte kunna det. Hans huvuduppgift är att ta sig ett antal snapsar.
Men lördagsmiddagen är uppenbarligen alibi för onsdagskvällen, då Su Qin ensam beger sig till Ding Bogangs bostad. Då förstår Su Qins barn både mer och mindre. Vad som pågår, jovisst. Men hur kan deras mor som är så fin i kanten, och därtill bokhållare, vara tillsammans med ett fyllo till montör?
Förklaringen kommer, men den dröjer. Det är så Lu Min arbetar. Lägger ut spår som länge förblir otydda men nästan alltid får sin förklaring längre fram. Och då, i bakåtperspektivet, verkar allt logiskt.
Tiden rinner långsamt och tvekande framåt, men rusar bakåt, som det heter i romanen. Precis som man kunde förvänta sig kommer middagarna att förändra de sex personernas liv. Deras öden tvinnas samman, på gott och ont.
De fyra barnen kan i förstone verka väl typecastade: duktig flicka, dyster slackerkille, snäll men lite dum flicka, mobbad pojke. Men under romanens gång fylls karaktärerna i och förändras, vänds i sin motsats.
Det finns för övrigt ytterligare en huvudperson: det bullrande och svavelstinkande ”fabriksområdet”, där de alla bor. Vad man än kunde säga om luften där – menlös var den inte.
Men inget varar för evigt, minst av allt i Kina i skiftet mellan 90-tal och 00-tal. Fabriksområdet måste förr eller senare upptäckas som exploateringsmöjlighet. Arbetarna som lagt grunden till de nya rikedomarna med sitt slit och sina kroppar får sladdriga formulär där de kan ansöka om förtidspension. Den nya medelklassen som flyttar in får formulär där de kan ansöka om aktieköp.
Alla försöker likväl leva sina liv så gott det går. ”Ett slarvigt och vårdslöst liv måhända, men man fick ta sig igenom det tillsammans.”
Lu Min, presenterad för svensk publik med denna roman, som är både spännande och litterärt intressant (i västerländsk klädnad förmodligen en bästsäljare hos oss), är en synnerligen etablerad författare i Kina, bland annat mottagare av den finaste litterära utmärkelsen, Lu Xun-priset.
Hur går det då för vår familj? Den splittras förstås, men sitter till sist ihop. Människorna visar sig föga utbytbara. Och mellan änkans dotter Xiaolan och änkemannens son Chenggong uppstår känslor som anas redan i bokens upptakt.
Personerna i romanen söker, bland tårar, lögner och missförstånd, efter en plats där drömmarna kan förverkligas och äkta kärlek uppstå. En väg som leder bort från fabriksområdet och låtsasfamiljen. Men det förflutna kommer tillbaka. Att förneka det man präglats av leder alltid till en livslögn.
Samtidigt rör sig tiden framåt, som ödesdriven, mot en speciell dag och ett speciellt klockslag.
