Nthikeng Mohlele
Joburg blues
(Small things, 2013)
Översättning: Jan Ristarp
Weyler förlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2015
En bit in i Nthikeng Mohleles andra roman, hans första att översättas till svenska, förklarar huvudpersonen vad det vill säga att känna sig avfärdad som människa. ”Som ett misslyckande, en låtsasjournalist, en flummig revolutionär, en vag kontur i poesins och äktenskapets inrättningar, en papegoja inom turistinformationen, en tvätteriarbetare som letar efter fläckar på sjukhuslakanen, en lovande trumpetare, en ynklig filosof som tänker i cirklar utan att komma fram till några bestämda åsikter.”
Så sammanfattar den namnlöse huvudpersonen/berättaren i Joburg blues sitt rotlösa liv. Han växer upp på ett hem för föräldralösa barn i Johannesburg och lär där känna Desirée, flickan som blir hans livs stora kärlek men också hans stora sorg. Snart utsparkad ur barnhemmet, utvecklas han till en ung journalist som skriver vredgade tidningsartiklar mot apartheidsystemet, utan minsta tanke på att vara försiktig för egen del. Efter en tid arresteras han också, döms till fängelse och kommer ut först efter arton år – när apartheid är borta – men i romanen sammanfattas den långa fängelsetiden på endast några få sidor.
Väl fri har huvudpersonen fortfarande sin Desirée för ögonen och lyckas för en kort tid få henne att överge sitt äktenskap. Även livet med Desirée är mera återberättat än direkt gestaltat, men läsaren förstår att kvinnan med åren blivit både bitter och avvisande. En tid kan huvudpersonen trösta sig med en annan kvinna. Men så blir Desiree allvarligt sjuk och liggande medvetslös medan den nu hemlöse huvudpersonen flyttar in hos hennes man. En tid sörjer båda kvinnan tillsammans. Sedan blir huvudpersonen hemlös igen.
Joburg blues handlar, liksom föregångaren The scent of bliss (2008), om svåra och rentav omöjliga livsval och vad som leder fram till dem. Uppräkningen i det inledande citatet säger en del om huvudpersonens olika val. Allt som oftast har han dock låtit slumpen välja åt sig. I det Sydafrika som vuxit fram efter apartheids fall borde han rimligtvis ha kunnat visa upp sina fängelseår som en merit för de nya makthavarna och därigenom vinna fördelar för egen räkning. Men ju längre tiden går, desto mer vantrivs han. Inget av hans arbeten verkar kunna lämna något avtryck hos honom. Hellre uthärdar han hemlöshet och svält och när han utsätts för ett mordförsök visar han inte något större intresse för att förbrytaren ska åka fast. I stället fäster han sig vid brottslingens ”vackra tänder” och börjar fantisera om vem denne är.
Det är inte enda gången Mohleles huvudperson gör läsaren förbryllad. Mitt i sin utsatthet tycks han i alla fall uppleva en frihet, inte minst en moralisk sådan. Porträttet av denne tragikomiske antihjälte och hans livsöde formas till en svidande kritik av det sydafrikanska klassamhälle som består trots att rasåtskillnadspolitiken är borta.
Stilistiskt sett varierar romaninnehållet. Till att börja med är det ironi och vassa sarkasmer som gäller, men senare visar sig Mohleles berättare mäktig såväl passionerade passager liksom dämpat allvarliga och poetiska. Huvudpersonens stora passion är kvinnorna, liksom trumpeten han ständigt bär på och hanterar med stor skicklighet – hans enda stora talang och verkligt värdefulla ägodel. Översättningens svenska språkdräkt är utmärkt.
Nyligen har en tredje roman av Nthikeng Mohlele, med en affärsjurist som huvudperson, publicerats. Rusty bell heter den.
