Martín Caparrós
Valfierno. Mannen som stal Mona Lisa
(Valfierno, 2004)
Översättning: Elinor Wilson och Tomas Wedin
Lethe förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
1911 stals Mona Lisa från Louvren. En anställd tågade helt sonika ut med målningen under armen. Guillaume Apollinaire misstänktes länge för stölden. Även Picasso förhördes. Två år senare dök målningen upp när tjuven, Vincenzo Peruggia, försökte sälja den till ett galleri i Florens. Han hade stulit den av patriotiska skäl. La Gioconda skulle hänga i Italien, ansåg han.
Möjligen hade stölden planerats av en argentinsk bedragare, Eduardo de Valfierno som då även skulle givit förfalskaren Yves Chaudron i uppdrag att måla sex kopior att sälja till amerikanska samlare.
Detta ur historien. I den historia som den argentinske författaren Martín Caparrós berättar i romanen Valfierno möter vi dessa tre gestalter. Caparrós låter en åldrande Valfierno berätta sin historia för en journalist. På ytan följer Caparrós mönstren från 1700-talets jagromaner, där en rufflare på sin ålders höst berättade om sitt liv. Där fanns dock ett moraliskt syfte. Exempelvis Moll Flanders berättelse om sitt syndiga leverne utmynnade i hennes försoning med Gud, samhället och det egna ödet.
Valfierno visar inte några tecken på botfärdighet. Han är inte heller den enda rösten i romanen. Journalisten möter även medbrottslingarna. Deras berättelser interfolieras dessutom av ögonblickbilder från de avgörande skeendena. Valfiernos berättelse ger en mosaik av händelser ur hans liv, som blixtlikt belyser varandra och gradvis förändrar läsarens bild av hans person.
Hos Caparrós blir Valfierno en gestalt som omdefinierar sitt liv. Han skapar sig flera alter egon, men de formar också honom; de blir roller att träda in i. När han blir markis de Valfierno tvingas bedragaren att glömma sitt tidigare liv. De fiktiva minnena måste bli hans. Rollen styr hans självförståelse. Annars skulle han inte kunna genomföra sina planer.
För Valfierno, eller Juan María som han hette som barn, blir fantasin ett skydd mot verkligheten. Han genomför en serie förfalskningar som tematiserar äkthetsfrågan. Hans identitet blir utbytbar och gränsen mellan verklighet och förfalskning suddas ut. Detsamma sker när Chaudron målar sina egna Mona Lisa. Kanske är allt i grunden bedrägeri?
Martín Caparrós lånar den klassiska jagromanens utanverk, men fyller ramen med sekvenser som bryter illusionen. Det ger en mer spänningsladdad bild, och diskussionen om äkthet, identitet och förfalskning får skarpare konturer. Han skapar också en fantasieggande tidsmiljö som omfattar tre kontinenter, en värld för läsaren att sjunka in i.
