Maaza Mengiste
Under lejonets blick
(Beneath the Lion’s Gaze, 2010)
Översättning: Ylva Spångberg
Forum bokförlag, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011
Det är inte ofta vi får en etiopisk roman på svenska. Vi får nog tacka höstens bokmässa och dess afrikanska tema för att Maaza Mengistes (som själv besökte mässan) Under lejonets blick redan finns på svenska. Att det var bråttom syns tyvärr också i översättningen som ibland känns kantig, (ett dörrhandtag sägs bland annat vridas om ”eftergivligt”) och det tar tid att vänja sig som läsare. Emellertid hindrar det inte att man fångas och har svårt att släppa boken ifrån sig.
Under lejonets blick är en historisk roman och det är främst som en sådan den har sitt värde. Romanen skildrar en familj under revolutionen i mitten av 70-talet då Kejsar Haile Selassie förlorade makten efter månader av strejker och uppror. Även militären revolterade och ett militärråd, derg (betyder ”kommitté” på geez, Etiopiens gamla religiösa språk), tog makten. År av stridigheter bland de ledande soldaterna följde, varpå Mengistu Haile Mariam tog makten 1977 efter att ha eliminerat alla motståndare (och förmodligen också Kejsaren med egna händer 22 maj 1975) och det röda terrorväldet spred sig över landet med Sovjetunionens och Kubas hjälp.
Det är i denna terror Maaza Mengiste har placerat doktor Hailu och hans familj. Den ene sonen, Dawit, är universitetsstuderande och dras in i upproret mot militärrådet, medan den andre, Yonas väljer samma taktik som fadern: att blunda för att överleva. Yonas hustru Sara däremot, väljer att agera, om än inte lika våldsamt som Dawit. Men våldet går inte att undvika och till slut brakar det in i deras hus, som det gjorde för författaren och hennes familj.
Fyra år gammal flydde Maaza Mengiste 1974 tillsammans med sin familj från Etiopien, eftersom farfadern hade varit domare i Kejsarens tjänst. Efter att ha bott i Nigeria och Kenya bor hon nu i New York där hon undervisar. Hon har berättat att hon minns terrorn, i synnerhet under de besök hon gjorde i Addis Abeba när familjen bodde i Nairobi. Hur stora friheter Mengiste har tagit sig med historien är svårt att avgöra och har förmodligen ingen betydelse; det är en roman. I efterordet skriver hon att hon komprimerat händelserna och att romanens Major Guddu är inspirerad av Mengistu, medan Haile Selassie uppträder under eget namn. Han porträtteras på ett sympatiskt sätt, som kan kännas väl okritiskt, i synnerhet jämfört med det obarmhärtiga porträttet av dergen. Är det månne hans blick som romanens titel anspelar på, jämte det stenlejon som blickar ut över staden? I så fall en tämligen besynnerlig hyllning till en rätt besudlad monark och diktator, även om han inte kan mäta sig med en massmördare som Mengistu.
Men efter Kejsarens död hamnar fokus mer på de olika medlemmarna i doktor Hailus familj och deras vänner. Dock har det historiska skeendet prioritet, tycks det mig. Och även om Mengiste verkligen lyckas hålla mitt intresse uppe med en spännande intrig blir skildringen av karaktärerna lidande. Personerna övertygar inte utan blir representanter för en hållning, en fraktion, och man blir ibland förvånad över hur de agerar eftersom det inte har förberetts av berättelsen. I synnerhet porträttet av Mickey känns overkligt: grannen till familjen och barndomsvännen till Dawit visar sig plötsligt vara Major Guddus högra hand under utrensningarna och morden.
Här finns emellertid ett par bifigurer som lyckas fascinera och som man önskar hade fått mer utrymme, exempelvis Melaku som har en butik i närheten av familjens hus och är en synnerligen finurlig figur som känner alla och hör allt. Han har en hemlig relation till emama Seble, gammelmostern till en av Yonas vänner som bor ensam i närheten och alltid är svartklädd. Hon går sina egna vägar som starka kvinnor ofta gör och inte ens militären rår på henne. Hon och Melaku hör till de starka, förnuftiga rösterna i romanen, som inte brusar iväg som Dawit eller viker sig som Yonas. Icke desto mindre får också de lida. Lider gör alla i romanen, och somliga mer än andra. Mengistu väjer inte för våldet, istället skildrar hon det väl ingående och detaljerat. Man värjer sig som läsare.
Trots vissa reservationer menar jag att det här är en läsvärd och viktig roman. På ett åskådligt och ofta spännande vis berättar den en historia om Etiopien som få förmodligen känner till i Sverige.
