Abdulrazak Gurnah
Den sista gåvan
(The Last Gift, 2011)
Översättning: Helena Hansson
Celanders förlag, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2015
Abdulrazak Gurnah (född i Zanzibar 1948 och som konstnär djupt rotad i denna sin ursprungsmiljö) är en tanzanisk-brittisk författare och litteraturprofessor, som publicerat åtskilliga artiklar i ämnet postkolonial litteratur, med fokus på sådana författare som V.S. Naipaul, Salman Rushdie och Zoe Wicomb. Dock är han mest känd för sina romaner, varav Den sista gåvan är den åttonde, och den andra som publiceras på svenska. För den välgjorda översättningen svarar Helena Hansson.
Gurnah återkommer i de flesta av sina romaner till vissa centrala teman och motiv, såsom exil och rotlöshet, skam och skuld, frihetslängtan och rädsla. Den sista gåvan är inget undantag. Dess handling kretsar kring en familj vars medlemmar på olika sätt blivit formade och deformerade av den globala migrationen och dess konsekvenser. I centrum står fadern, Abbas, och hans hustru, Maryam, sedan flera år bosatta i Norwich, men även deras båda vuxna barn, Hanna och Jamal, spelar viktiga roller i den vittförgrenade handlingen. I den familjehistoria, som barnen under hela sin uppväxt fått berättad för sig, är det som om deras föräldrars liv inte började förrän den dag då deras blickar för första gången möttes på ett apotek i Exeter. Maryam var då bara sjutton år gammal, Abbas trettiofyra, fast han påstod sig vara tjugoåtta för att tona ner åldersskillnaden. Att han var sjöman får barnen veta, men då de ställer mer precisa frågor om hans ursprung avfärdar han dessa med att han är ”en apa från Afrika”. Om sina uppväxtår och sin tillvaro i Zanzibar tiger han envetet.
Romanen börjar med att Abbas får en stroke. Längre fram drabbas han av ytterligare en, ännu allvarligare. I dödens skugga brister till sist de mentala fördämningarna – Abbas berättar för sin hustru, mer och mer. De minnen som kommer upp till ytan är mörka, smärtsamma och genomsyrade av skuld och skam. Det Maryam får veta raserar den bild hon haft av sitt liv och av sin identitet som Abbas hustru. Hennes egna minnen från barndomen och ungdomen, också de sedan länge förträngda, bryter fram, och skälen till att hon tidigt kapade banden till sin fosterfamilj blir uppenbara.
Detta är dock, som sagt, inte bara berättelsen om en man och en kvinna, utan om en familj, en familj präglad av utanförstående och främlingskap. Abbas har hamnat i England inte därför att han längtat till något, utan därför att flytt från något. Även för Maryam, som aldrig levat någon annanstans än i England, är och förblir hennes hemland en främmande plats. Inte heller Hanna – som helst vill kallas Anna – och hennes bror, båda födda i England, kan, trots ihärdiga försök, göra sig kvitt förnimmelsen av att inte höra hemma någonstans. Hanna/Anna försöker uppnå tillhörighet genom att känslomässigt fjärma sig från sin familj, som hon kallar svårt dysfunktionell. Jamal flyttar in i en studentbostad och inleder ett förhållande med en ung kvinna med mörkblå ögon och ett eget komplicerat förflutet. Alla är på flykt – eller på drift. Ingen når sitt mål.
Gurnah skildrar, varsamt och lågmält, enskilda människoöden, men hans berättelse är allmängiltig. Den handlar i grund och botten om centrala aspekter av den postkoloniala erfarenheten – migration, rasism och utanförskap – men den behandlar dessa ämnen utan att förfalla till svepande generaliseringar, stereotypa människoskildringar och konfrontativa utgjutelser. Ibland låter Gurnah sina romanfigurer berätta i jagform om sina smärtor, rädslor och tillkortakommanden, men oftast berättar han i tredje person – rakt, sakligt och med en osentimental distans, som snarare underlättar än försvårar läsarens inlevelse. Vi lämnas med intrycket av en text, som, trots det stramt återhållsamma tilltalet, vibrerar av liv och mänsklig värme, och vi kan inte undgå att gripas av den subtila skildringen av ett antal människoöden, som visserligen är på många sätt representativa, men ändå, liksom alla människoöden, fullständigt unika.
