Maryse Condé
Célanire
(Célanire cou-coupé, 2000)
Översättning: Kristina Ekelund
Leopard förlag, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2018
En av gestalterna i Maryse Condés roman Célanire berättar om offren han bevittnade som barn. Det var djur, men även spädbarn kunde offras. Barnets hals skars av med ett hastigt snitt: ”Blodet sprutade, strömmade hastigt ut i en ljus röd färg som mörknade, rann långsammare och blev till en svartaktig tunn stråle. Till slut utstötte spädbarnet ett kvävt, kväkande ljud. En grå hinna täckte ögonen, blicken slocknade långsamt. Länge, länge skakades det av häftiga ryckningar.”
Det är en fruktansvärd skildring, i sin korthuggenhet lika grym som tortyrscenerna i Terra Nostra av Carlos Fuentes. Även om passagen kommer långt in ger det också något av en urscen för hela romanen. Barnet som får halsen avskuren är huvudpersonen Célanire. Men hon räddas av en läkare, som drömmer om att likt Frankenstein skapa liv. Hans återskapande av Célanire med hjälp av växter och djurdelar blir det närmaste sin dröm han kommer.
Scenen ger också en bild av den kunskapsteoretiska osäkerhet som Maryse Condé gestaltar, i den här romanen liksom i flera andra. En person berättar för en annan om vad som har hänt, eller vad som möjligen har hänt. Snart förvandlas alla berättelser och vittnesbörd till rykten, legender och mardrömmar.
Det rituella offret av Célanire sker på Guadeloupe i slutet av 1800-talet, under den koloniala eran, men vi möter henne senare i Västafrika. Célanire har då fått kyrklig skolning i Paris. Hon kommer till Elfenbenskusten för ett missionsuppdrag, även om hon inte avlagt några löften.
Célanire har progressiva idéer. Romanen utspelas i början av förra seklet, och Célanire grundar en skola för flickor som utmanar alla idéer om hur de skall fostras in i givna sociala mönster. Men hennes trosnit och kärlek till den europeiska musiken utmanar även många infödda som lever i en synkretistisk religiositet där katolska föreställningar blandas med traditionella.
Dessutom omgärdas Célanire av rykten. Vilka är hennes föräldrar? Stämmer det att hon drev sin adoptivmor i döden? Varför utövar hon så gåtfull och destruktiv dragningskraft på männen? Är hon i själva verket en ond ande?
Främlingen som dyker upp som från ingenstans och som ingen vet något om, främlingen som omgärdas av rykten: det är en tematik vi känner igen även från Maryse Condés mästerverk Färden genom mangroven, även om den gåtfulla huvudpersonen i den romanen inte demoniseras på samma sätt som Célanire.
Vem är då Célanire? Genom alla rykten och berättelser som möter oss klarnar hennes gestalt gradvis. Vi skönjer ett offer, en uppväxt hos läkaren som räddade henne, en möjlig våldtäkt och en rättegång där Célanire vittnade mot sin adoptivfar. Och så allt som sker i romanen nu-skikt: Célanires insatser i Afrika, hennes eget sökande efter svaret på gåtan om sin härkomst, den gradvisa utstötningen av henne och alla kärleksaffärer vilka ytterligare spär på ryktesspridningen.
Kanske får vi veta den slutliga sanningen, men vi kan inte vara helt säkra. Och kanske är inte slutet fullt så harmoniserande som det i förstone kan verka.
Det ligger också en styrka i att Maryse Condé, sin vana trogen, inte förskönar de inhemska traditionerna. Tvärtom, i insprängda författarkommentarer betonar hon konsekvent tvetydigheten och att vi aldrig helt kan skilja ont från gott, eller knyta en entydig, moralisk kvalitet till det koloniala eller förkoloniala arvet.
I stället får vi en mästerlig väv av berättelser och myter som nyanserat ringar in ett tillstånd: kolonialt, postkolonialt, mänskligt.
