Ahmed Saadawi
Frankenstein i Bagdad
(Frankenstein fi Baghdad, 2013)
Översättning: Jonathan Morén
Bokförlaget Tranan, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2020
År 1818 utgav Mary Shelley romanen om Frankenstein och hans monster. Sen dess har de båda vandrat som osaliga andar genom litteraturens och filmens värld utan att riktigt kunna slå sig ner någonstans. Nu på 2000-talet har de kanske funnit sitt rätta hem. För var passar en skräckberättelse full av sannolikt osanna historier bättre än i det efter USA-invasionen 2003 av våld och galenskap sönderslitna Bagdad, som ju också är Harun al-Rashids och Scheherazades stad i Tusen och en natt?
I Ahmed Saadawis med rätta hyllade roman Frankenstein i Bagdad är det en luggsliten, ständigt småberusad skrothandlare vid namn Hadi som spelar rollen av både Scheherazade och Dr Frankenstein. Hadi sitter ofta på egyptiern Aziz kafé och drar skrönor för sina kompisar som gärna låter sig roas. Men en dag berättar han en historia som de inte tycker är rolig.
Änkan Elisheva som bor i samma stadsdel, Batawin, är det synd om. Hon borde egentligen flytta från helvetet i Bagdad till sin dotter i Melbourne, men vägrar eftersom hon tror att hennes son Daniel ska komma tillbaka. Alla andra vet att han är död sedan han rekryterats till Saddam Husseins armé och därefter inte avhörts. Batawin ligger verkligen illa till. Här smäller bomberna stup i ett. Här dundrar de amerikanska attackhelikoptrarna fram på låg höjd. De som bor kvar gör det för att de inte har någon annanstans att ta vägen.
Romanen börjar som sig bör med en stor bombsmäll. Människor går undan i fasa inför de kroppsdelar som ligger spridda. Den ende som inte tycks bry sig är Hadi som gärna går ut och tittar till förödelsen. Han letar också efter något, hittar det och tar det med till sitt av prylar, metallskrot och allehanda bråte belägrade hem. Det är en bortsprängd men annars hel näsa. Den passar perfekt till ett ansikte som Hadi numera äger. Makabert nog har skrothandlaren ett helt lik som härrör från olika söndersprängda kroppar och som han burit hem och sytt ihop. Han anser nämligen att alla människor, levande som döda, har rätt till en viss värdighet. Ingen ska behöva bli slängd i delar som sopor i en grop och därför ska denna hopsydda men kompletta kropp begravas i hyggligt skick.
Så kanske det hade blivit om inte en sopbil full av sprängämnen hade brakat in i receptionen på hotellet Sadeer Novotel och sänt den unge hotellvakten Hasib till de osaliga andarnas värld. I denna existens irrar han omkring och letar efter sin gamla kropp. Av en slump går han in i Hadis hus och hittar dennes begravningslik och slinker in i det och det går riktigt bra, så bra att han faktiskt kan resa sig upp och vandra iväg. Han hamnar i gamla Elishevas hus.
Nu kan saker sys ihop på ett större plan. Boende i kvarteret dras in i väven. Samtidigt börjar obegripliga och hemska saker hända. Människor, ibland hela grupper, dör, dödas på oförklarliga sätt. En skrämmande figur ses vid platserna för dåden. Hadi börjar ana att han väckt upp en fasansfull Golem, fast inte skapad ur lera utan av människokött. En gestalt som kan döda men inte dödas.
Den anonyma, osaligt irrande skapelsen, som han döpt till Vaheteren, visar sig ha egna tankar och ett mål med sin tragiska existens. Han ska hämnas de arma människor som hans kropp är sammansatt av. Kanske är han en högre varelse, en hämndens ängel för hela staden, hela landet, en frälsargestalt som kan samla lärjungar och underordnade mordänglar omkring sig.
Frankenstein i Bagdad är en roman som oerhört skickligt balanserar på gränsen mellan olika genrer. Det är en skräckroman, en riktig gothic tale, men också en samtidssatir och emellanåt en realistisk vardagsskildring av hur människor fortsätter sina vanliga liv under absurda yttre villkor. Men allra mest är den ett ursinnigt angrepp på krigets och de eviga invasionernas och terrorns vanvett och brottslighet.
