Mario Vargas Llosa
Keltens dröm
(El sueño del Celta, 2010)
Övers. Peter Landelius
Norstedts förlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2011
Det börjar där det slutar. Den en gång hyllade antikolonialisten Roger Casement, försvararen av mänskliga rättigheter och ursprungsbefolkningarnas kulturer, inväntar i en cell i Pentonville Prison, Storbritannien, ett slutgiltigt svar på sin nådeansökan. På fängelsegården står schavotten. Trots allt Casement gjort för det brittiska imperiet är det intet värt i ljuset av hans förräderi, hans kamp för Irlands självständighet och inblandning i Påskupproret 1916.
Att den vid första anblicken osannolika historien om den brittiske diplomaten Roger Casement (1864-1916) lockat 2010 års nobelpristagare i litteratur, den peruansk-spanske författaren Mario Vargas Llosa, att skriva romanen Keltens dröm förstår man. Nu visar sig historien efterhand inte vara så osannolik. Tvärtom. Sin vana trogen frilägger Vargas Llosa utifrån grundlig efterforskning och i det här fallet även resor kors och tvärs till världens kontinenter en komplex historia med många bottnar och miljöer. Keltens dröm är på en och samma gång en biografi över Casement och en krönika över kolonialismens framfart. Och som en röd tråd genom romanen löper den uppfordrande frågan om betydelsen av mänsklig övertygelse och kamp, men också konsekvenserna av desamma.
På omisskännligt vis placerar Vargas Llosa berättelsen omedelbart i tid och rum och in på bara skinnet på läsaren. Efter att på de inledande sidorna ha följt den dödsdömde Casement längs fängelsekorridorernas smutssvarta tegel och flagnande väggar befinner vi oss så strax några decennier tillbaka i tiden. Nu med Casement som brittisk diplomat och konsul i det djungelångande Kongo. Här liksom senare i Putumayo i Peru följer han rågummits vägar med uppdrag att ta reda på om det ligger något i de besvärande ryktena om gummits exploatering och övergrepp på de infödda. Och att i synnerhet syna de brittiska affärsintressens framfart för att möta den europeiska efterfrågeboomen på rågummi för tillverkning av alltifrån däck och kofångare till industri- och hushållsprodukter. Rågummit, liksom oljan, är ett svart guld – och det är inte utan att man tänker på Lundin och Bildts aktuella inblandning i affärer i Ogaden och Darfur.
Casement väjer inte med blicken när han ställs inför barbariet, utan sätter mänskliga fri- och rättigheter framför brittiska och kapitalistiska intressen. Hans rapporter, byggda på ögonvittnesskildringar och vittnesmål om tygellöst våld och sadistiskt dödande, tvingar imperiet att agera.
Berättelsens tredje spår – romanen avstamp och skälet bakom Casements dödsdom – är Irlands självständighetskamp. Tillbaka hemma och i perspektiv av sin irländska bakgrund och sina erfarenheter av kolonialismens härjningar inser Casement att Storbritannien inte behandlar Irland annorlunda än sina koloniala undersåtar i Afrika och Sydamerika. Ingående skildras förberedelserna, felstegen och det politiska taktikspel som Casement dras in i och som leder till Påskupproret.
I sin motivering till Mario Vargas Llosas Nobelpris skrev Svenska Akademien: ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”. Keltens dröm är inget undantag men kopplar samtidigt nya grepp på makt och motstånd, revolt och nederlag. Till strukturen påminner den nya romanen om Bockfesten från 2002, som var Vargas Llosas genombrott bland bredare läsarlager. I båda romanerna fördjupas helhetsbilden genom tre parallellhistorier. Men medan Bockfesten var en klassisk diktatorsroman med ett begränsat persongalleri och psykologiskt inträngande porträtt, så framstår Keltens dröm som en kollektivroman. Alla namnlösa människor som piskas, förnedras, bränns och våldtas i Kongo och Peru, liksom de som offrar sig på de irländska barrikaderna, tillåts ta plats. Till och från är det mer fakta än fiktion.
Fast navet kring vilken det kretsar är Roger Casement. Men han är ingen entydig hjälte att luta sig mot, utan lika mycket ett offer för sina egna drivkrafter och drifter som andras manipulationer. Eller som Vargas Llosa själv sammanfattar honom i efterordet: ”Det är bara bra att det svävar något av ovisshet kring Roger Casement, som en påminnelse om det omöjliga i att definitivt lära känna en människa, en helhet som alltid slinker undan alla teoretiska och rationella nät som försöker fånga den.”
