Nina Bouraoui
Standard
(Standard, 2014)
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate förlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2015
Huvudpersonen i Nina Bouraouis senaste roman är en figur som trots sin marginaliserade existens på senare år har kommit att väcka en hel del intresse, från såväl skönlitterära författare som diverse samtidsanalytiker. Det handlar om arketypen av den vita heterosexuella mannen av arbetarklassbakgrund vars näve knyts i byxfickan av en allt större känsla av maktlöshet och misslyckande. Hans anställning känns osäker om han inte redan är arbetslös. Den typ av maskulinitet han har fått lära sig att utöva uppfattas som förlegad, ojämställd och löjeväckande. Inte sällan riktar han sin ilska mot dem som han upplever har tagit ifrån honom det övertag han i sin maktlösa position ändå hade i egenskap av just vit, heterosexuell man. Han är arg på kvinnorna som han tycker har kastrerat honom genom att frångå sina traditionella könsroller. Han hatar och fruktar ”invandrarna” som han tror ska ta hans jobb. Denna manstyp är knappast ny, men har väckt nytt intresse då den antas ligga bakom en stor del av de högerextrema partiernas tillväxt i Europa under det senaste decenniet.
Bouraouis Bruno Kerjen, arbetare på en elektronikfabrik, är förvisso inte rasist, övertygad som han är om att det högerextrema partiet Front National skulle göra lika lite för sådana som han som alla andra partier. Men under sin framtoning som en blyg, snäll och lite löjlig man är han en kvinnohatare av rang. Detta kvinnohat tar sig uttryck i en bokstavlig känsla av äckel som bottnar i att kvinnor för Bruno är manifestationer av det kroppsliga, och det kroppsliga är något som han hatar och fruktar passionerat. Det är också därför han trots allt trivs så bra med sitt lågavlönade och ostimulerande jobb: de kalla, hårda elektronikdelarna är själva antitesen till det organiska och kroppsliga vars ultimata manifestation är den föraktade modern. Hennes fysiska ömhetsbetygelser och kärlek klibbar likt en hinna på Bruno. Detta innebär dock ingen dyrkan av det maskulina. Om Bruno äcklas av modern, så äcklades han ännu mer av den smått tyranniska, numera avlidna fadern och i förlängningen av allt hos honom själv som påminner om denna. Bruno är ingen narcissist, ingen "kränkt vit man" av den sort som ser sig själv som en övermänniska. Snarare får man intrycket av att han helst skulle vilja utplåna även sig själv och helt gå upp i, kanske till och med förvandlas till, de svala, effektiva och döda ting han hanterar på fabriken.
De gamla grekerna ansåg att en tragedi bara kunde skapas genom en huvudperson som publiken upplevde som överlägsen dem själva, och vars fall från höjden därmed blev så mycket större. Bruno Kerjen tillhör tvärtom en kategori moderna romangestalter vars undergång finns inbyggd i det tragiska i själva utgångsläget. Redan från början står det klart att fabriken, som är Brunos enda livlina, går med förlust och står i begrepp att avskeda flera av sina anställda. Mitt i allt detta får han reda på att en gammal kärlek från yrkesgymnasiet återvänt till hemstaden. Trots sitt kvinnohat är han i det närmaste besatt av denna Marlene. När han för att imponera på henne tar ut sin livförsäkring, rakar den kalnande skallen och börjar träna på gym väntar läsaren bara på Den Stora Explosion som måste utlösas av det avvisande som utan tvekan väntar. Man förväntar sig att den knutna näven ska tas upp ur byxfickan för att slå och kanske till och med döda. Men hos Bouraoui kommer ingen explosion. Inte heller någon insikt eller försoning.
Istället lunkar Bruno på mot en mer stillsam och odramatisk undergång. Bouraoui skildrar den patetiska och tragiska utvecklingen med en stram, distanserad prosa, som trots att den går honom nära inpå livet känns lika sval som elektronikdelarna han hanterar på sitt enformiga arbete. Bouraoui lyckas väl med att mana fram bilden av Bruno Kerjen och hans gråa, smått klaustrofobiska värld.
Det romanen förlorar på är dess övertydliga, amatörfreudianska symbolik där den explicita kopplingen mellan Brunos kvinnohat och hans såriga föräldrarelationer ständigt skrivs ut, som för att för att påminna läsaren. Dikotomin mellan det mjuka, organiska och kroppsliga som Bruno förknippar med kvinnor och det hårda, kalla och rationella som tekniken på fabriken står för är också den väl övertydlig. Hade författaren hållit igen på denna typ av psykoanalytiska klichéer och istället förlitat sig på den kyliga men genomträngande kamerablick på världen som hennes språk skapar när prosan fungerar som bäst, hade hennes sorgliga berättelse kunnat vara betydligt mer effektiv och drabbande.
