Han Kang
Jag tar inte farväl
(작별하지 않는다 |, 2021)
Översättning: Anders Karlsson & Okkyoung Park
Natur & Kultur, 2024
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2024
Tidvattnet stiger runt stockarna som kilats ner i marken och snön lägger sig på de kapade topparna. Hon ser mot bergssluttningen vid gravfältets andra ände. Har benresterna redan sköljts bort? Går det att flytta benen som ligger begravda längre upp? Hon måste försöka, men hon är alldeles ensam och har inte ens en spade.
Mardrömmen har förföljt Gyeongha under flera år, ända sedan hon skrev en bok om en massaker. Efter det har hennes liv fallit samman. Hon är isolerad, äter dåligt och är upptagen med att utforma sitt avsked från världen. Men en ny tanke har också väckts i henne. Är drömmen en föraning om något som ska hända i hennes eget liv?
Sydkoreanska Han Kang har tidigare tilldelats det internationella Man Bookerpriset för romanen Vegetarianen. I svensk språkdräkt finns även Levande och döda och Den vita boken.
Den nu aktuella romanen, Jag tar inte farväl, är en på ytan stillsam historia, befolkad av få, skildrad med en långsam rörelse och präglad av en tät stämning. Men överallt finns subtila tecken och överrumplande ingångar till smärtsamma minnen och historiska händelser, till personliga öden och kollektiva erfarenheter.
Att vännen Inseon råkar ut för en olycka och hamnar på sjukhus i Seoul är berättelsens språngbräda. Blek av blodförlust och med ständiga nålstick för att hålla nervtrådarna vid liv delar hon kort sina tankar om Gyeonghas bok och verkligheten:
Alla de personer som / träffats av kulor, / misshandlats med batonger, / spetsats på bajonetter. / Hur ont måste det inte ha gjort? / Om det är så här smärtsamt att förlora två fingertoppar”, säger hon på rader som effektfullt plötsligt bryts. Poetiskt. Som singlande snö. Efter det ber hon också Gyeongha att åka hem till till ön Jeju för att mata hennes fågel.
Fingertopparna, fågeln, stockarna, spaden och snön vävs sedan samman med en bångstyrig lager-på-lager-historia, där gränsen mellan dröm och vaka inte är glasklar och där de döda och döende intar rummen med självklarhet – oavsett var kropparna egentligen befinner sig. Samtal och iakttagelser i nuets obarmhärtiga snöstorm på ön blandas med möten och berättelser om svunna tider.
Språket är mjukt och laddat. Beskrivningarna är sakliga och formar med lätta stråk vitt skilda miljöer och situationer. Här finns en stor omsorg om detaljerna, vad som syns vid ett visst tillfälle och hur bilden förändras eller vidgas vid ett annat tillfälle. Frågor tränger sig på, både i samtalen och i ensamheten, om det märkliga gränsöverskridandet i snöstormen och om hur människor kan behandla varandra.
Efter hand vrids berättelsen från skildringar av vännernas långa relation och små glimtar från de dokumentärfilmer Inseon gjort om kvinnoöden under Vietnamkriget och den japanska ockupationen av Korea, till att gräva djupt i Jejus brutala historia. Gyeongha får ta del av vittnesmål från när byar bränts, om släktingar som överlevt massakrer, fängslade personer, skelettfynd i gruvorna, och om en kvinna som slutat äta fisk efter att ha sett soldater avrätta människor på stranden. Kanske är det egentligen därför hon rest till ön, för att dessa öden inte ska falla i glömska.
Jag tar inte farväl är en säregen bok om smärta, kärlek och trauman. Han Kang binder ilande samman det historiska och det personliga på ett lika elegant som överraskande vis. Det är en fascinerande roman, lika vacker som fasansfull.
