José Emilio Pacheco
Striderna i öknen
(Las batallas en el desierto, 1981)
Översättning: Hanna Axén
Bokförlaget Tranan, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2014
”I min ålder hittar man ingen flicka. Det enda man kan göra är att förälska sig i hemlighet, i tystnad, precis som jag har förälskat mig i Mariana. Förälska sig med vetskapen om att allt är förlorat och att det inte finns något hopp.”
Det är femtiotal i Mexiko, Miguel Alemán är president och framtidstron är stark. Amerikanska nyheter inom film, musik och bilar färgar av sig på landet på ett närmast utopiskt vis. Man äter hamburgare och dricker coca-cola hellre än traditionell mexikansk mat och dryck. ”Bara de fattiga fortsatte att dricka den jästa ananasdrycken tepache.” Det är en tid av förändring, desperata illusioner och okritisk blick på allt som kommer från USA. ”Spanglish” pratas.
Skolpojken Carlitos som bor i stadsdelen Colonia Roma är berättarjaget i denna vackra kortroman. Hans far äger en tvålfabrik men konkurrensen från USA är så hård att han tvingas sälja fabriken till amerikanerna. Hetsigt lär han sig engelska och får sedan bli chef för just det företag han haft i egen ägo. Carlitos familj är av medelklass och har det någorlunda gott ställt. Han har tre systrar som inte presenteras särskilt ingående. Storebrodern Héctor är det svarta fåret, tar droger, våldtar unga kvinnor, slåss, skryter om att han är ”den störste bocken på universitetet”. Modern är en hemmafru som drömmer om att köpa tvättmaskin, dammsugare och ett elektriskt kylskåp.
”Jag hade haft flera olika kompisar, men mina föräldrar hade inte tyckt om någon av dem. (…) Arturo för att hans föräldrar var skilda och för att han hade en moster som spådde i kort, Alberto för att hans änka till mamma arbetade på en resebyrå – en anständig kvinna lämnar inte hemmet. Det året var jag kompis med Jim.” Carlitos och Jim går i samma nedgångna skola trots att Jims far är en framstående affärsman med en viktig position i regeringen. På fredagarna går pojkarna på bio och ser Lassie, tidiga Elizabeth Taylor-filmer, Frankenstein och Dracula.
En dag bjuder Jim hem Carlitos efter skolan. I den välstädade, parfymerade lägenheten finns påkostade möbler och fotografier på fadern och presidenten. Jim äger ”den absoluta nyheten”: en kulspetspenna. Att få slippa bläckhorn och läskpapper! Vidare har hans far köpt sin son en massa leksaker i det nya materialet plast samt en bärbar radio. Det som dock gör djupast intryck på Carlitos är Jims undersköna och sympatiska mor, Mariana. Hon bjuder dem på mellanmål, pratar med dem och Carlitos blir omedelbart förälskad i henne, besatt. Blyg och skärrad ursäktar han sig snart, tackar för att han fått hälsa på, säger att han måste gå hem. Han tänker att från och med nu kommer allt att vara annorlunda. Dag och natt tänker han på Mariana. En molnig dag står han inte ut längre, han skolkar från spansklektionen och rusar hem till henne, bekänner att han är förälskad i henne. Det får både sorgliga och absurda konsekvenser.
José Emilio Pacheco föddes 1939 i Mexiko City. Han var en mycket uppskattad romanförfattare, poet, essäist, översättare (av bland andra T.S. Eliot) och var hedersmedlem i den mexikanska akademin. 2009 tilldelades han det prestigefulla Cervantespriset. Först nu introduceras han för svenska läsare med den fantastiska lilla romanen Striderna i öknen, mästerligt översatt av Hanna Axén. Språket är lättillgängligt, rakt och osentimentalt om kärlek, barndom, nostalgi. Han skildrar en förlorad tid med påtaglig närvaro och nerv. Berättartekniken är intensiv och omsorgsfull, meningarna ofta korta och precisa: ”Kärleken är en sjukdom i en värld där hatet blivit norm.”
Lasse Söderberg har skrivit ett stiligt förord till volymen där han menar att Pacheco var en författare som riktade sig till sina läsare inifrån skuggan. ”Omgiven av Mexikos färgglädje målade han mest i svart.” Till skillnad från Octavio Paz med sin surrealistiskt bildflödande poesi, var Pacheco en misantrop som såg ruiner och fördärv omkring sig. Men, som Söderberg skriver: ”Pachecos brist på förtröstan skulle vara total om den inte också erbjöd utvägar såsom humorn, konsten, minnena.”
I januari i år avled José Emiliano Pacheco. Mexiko sörjer honom. Striderna i öknen är en modern klassiker i hemlandet. Förlaget Tranan fortsätter föredömligt att presentera okända författarskap (eller snarare oöversatta) och bekantskapen med Pacheco får mig att vilja läsa många fler av hans verk.
