arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



En skyddsandes berättelse om sin värds sorgliga öde


En skyddsandes berättelse om sin värds sorgliga öde


Chigozie Obioma
Minoritetsorkestern
(An Orchestra of Minorities, 2019)
Översättning: Ninni Holmqvist
Ordfront förlag, 2019

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019

 

Omslag Minoritetsorkestern

För tre år sedan debuterade Chigozie Obioma med Fiskarmännen, som enhälligt hyllades över hela världen, varför det var med stor nyfikenhet jag började läsa hans nya omfångsrika roman Minoritetsorkestern. Och det är inget fel på ambitionen, detta står klart redan på sidorna 6 och 7, där boken inleds med ett par diagram över igbofolkets kosmologi. Liksom Chinua Achebe, som citeras inledningsvis, är Obioma igbo och från östra Nigeria. Det är också här historien om hönsfarmaren Chinonso och hans stora kärlek Ndali utspelar sig.

Chinonso är 26 år, har en hönsfarm med 70 höns och är tämligen framgångsrik. På väg hem från marknaden en dag träffar han på en kvinna som är i färd med att slänga sig i floden. Chinonso lyckas hejda henne och efter ett tag söker hon tacksamt upp honom och de inleder ett intensivt förhållande. Problemet är att Ndali är från en rik och utbildad familj. Det är inte Chinonso. Han utstår flera förödmjukelser hos hennes familj som inte kan tänka sig ett äktenskap och de är båda förtvivlade. Chinonso beslutar sig för att sälja allt och fara till Cypern för att där utbilda sig och bli värdig Ndali. Vilket han gör. Det går emellertid inte så bra och när han efter fyra år återvänder och söker upp henne är det för sent.

Visst är det sorgligt men det berör mig inte som läsare. Och det är hans skyddandes fel. Det är Chinonsos chi, hans skyddsande som berättar hela historien om honom. Romanen är indelad i tre delar, och varje del inleds med en besvärjelse där berättaren vänder sig till skaparen, Chukwu, och berättar om det allvarliga brott Chinonso har begått, som emellertid inte var avsiktligt.

Hur intressant berättarstrategin än är så förstör den historien. Varje kapitel inleds med en betraktelse ur andarnas perspektiv över människans tillkortakommanden idag. På ”de gamla fädernas tid” var visst allt mycket bättre. Relationen mellan Chinonso och hans chi är dock spännande, att se hur skyddsanden försöker styra Chinonso i viss riktning genom att blinka eller blixtra in tankar hos honom. Men det är samtidigt en ensidig relation, eftersom Chinonso tycks vara ovetande om den chi som försöker skydda honom, men som alltså inte lyckas så väl här.

Obiomas val av berättare ger honom emellertid en poetisk röst som verkligen bländar. Skyddsandens språk är målande och bildrikt på ett sätt som hade varit omöjligt om exempelvis den outbildade Chinonso hade berättat. Det breder ut sig och kallar ständigt på läsarens uppmärksamhet, lite på bekostnad av historien. Också på det klassperspektiv som bland annat titeln hänvisar till: ”Med alla dessa människor delar han ett gemensamt öde. De var minoriteter i denna värld där enda utvägen var att ingå i denna universella orkester där allt man kunde göra var att gråta och jämra sig.” Chinonso tillhör världens maktlösa och han kan inte undgå sitt öde, vilket också Obiomas referenser till Homeros sagor pekar på. Liksom de antika grekiska hjältarnas försök att undgå sina öden är även Chinonsos ansträngningar förgäves. I sanning är han frustrerande naiv och foglig, hans standardsvar på alla frågor är: ”Så är det.”

Hur förvirrad, hur famlande i sin förtvivlade tillvaro Chinonso än är, så hör vi aldrig hans egen röst. Det är hela tiden hans skyddsande som berättar för Chukwu – och oss läsare. Det är ett vittnesmål vi läser, en partsinlaga, ett referat om vi så vill av Chinonsos alla handlingar och utsagor och tankar. Denne läsare finner detta ganska enerverande och undrar vem som egentligen är protagonist här: är det Chinonso eller hans chi som är huvudgestalt i boken? Läser vi Obiomas efterord kan vi uppfatta det som det senare, då Obioma hoppas att hans roman skall kunna ”fungera som en duglig referensbok […] om igbo-kosmologi eller afrikanska/afro-religioner.” I det perspektivet är det möjligt att det är en ypperlig bok, men knappast en ypperlig roman, eller?

 

LEIF LORENTZON