Elisa Shua Dusapin
Vinter i Sokcho
(Hiver à Sokcho, 2016)
Översättning: Lisa Marques Jagemark
Ersatz, 2023
Texten har publicerats i Karavan 3/2023
Turistorter off-season kan vara ganska tacksamma som litterära spelplatser. De är avgränsade i persongalleri, perfekta för oväntade möten, för ostörd introspektion och tillbakablick. Elisa Shua Dusapins hyllade – och haussade – debutroman Vinter i Sokcho äger rum på en sådan plats, en mindre stad i provinsen Gangwon i Sydkorea, invaderad av badgäster under den varma årstiden men vintertid iskall och ödslig. Här jobbar, på ett andraklassens pensionat, en ung (24 år) kvinna och hit anländer en fransk serietecknare, Kerrand, för att arbeta med sitt nästa album. Det är ramen för detta stillsamma kammardrama, som genomgående betraktas ur kvinnans synvinkel.
Vidare möter vi pensionatets ägare herr Park, ett fåtal gäster, en dam som driver en enkel restaurang i närheten. Den unga kvinnans fladdrige pojkvän Jun-oh avlägger ett par hastiga visiter men är mest upptagen av ett hägrande modelljobb i Seoul; separationen ligger i luften. Kvinnans ensamstående mamma får mer utrymme: hon bor nära stadens fiskmarknad, som trots lågsäsongen är livlig (mycket i den här boken handlar om fisk), och har många traditionsförankrade åsikter om dottern. Deras relation är fint fångad, med lika delar humor, irritation och värme.
Men det är Kerrand texten cirklar kring, från det att han i bokens första scen stiger in och frågar efter ett rum. Kanske är det en sorts förälskelse som växer fram från kvinnans sida, fast hon skulle nog inte medge det. Vad Kerrand tänker och tycker är mer oklart, eller varför han valt Sokcho av alla platser. Han drar sig undan mycket, fokuserar på tecknandet, avböjer måltider.
Gäst och värdinna gör i alla fall en utflykt en dag, till en utkikspunkt i ingenmansland, nära världens troligen hårdast bevakade gräns och världens kändaste breddgrad – den 38:e – där man mot en slant kan få se över till Nordkorea i kikare. Avsnittet blir anledning för författaren att via sin protagonist påminna oss en smula om den historiska fonden. Liksom sin romanfigur har Elisa Shua Dusapin en koreansk och en fransk förälder (är emellertid bosatt i Schweiz), och i hennes debutbok finns en fortlöpande kalibrering och jämförelse mellan asiatiskt och europeiskt.
Är det sin franske, frånvarande pappa den unga kvinnan söker i Kerrand? Eller sitt (halva) västerländska ursprung? Kanske lättvindiga tolkningar. Eller givna. Vinter i Sokcho manar inte fram några djupare pannveck utan lockar mer med sin stil och atmosfär, med sina många kulturella markörer: högtider, mat, kläder.
Elisa Shua Dusapins prosa är korthuggen och en aning syrlig, på ett vis som inte är ovanligt i ung franskspråkig romankonst och som jag ofta upplever som pretentiös och poserande. Men hos Dusapin finns något annat – en hudlöshet mitt i behärskningen, en blick för detaljer, därtill som sagt humor. Då måste också sägas att Lisa Marques Jagemarks svenska översättning på alla sätt övertygar.
