Yasmine Ghata
Flickan som slutade tala
(Muettes, 2010)
Övers. Ragna Essén
Elisabeth Grate Bokförlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
En flicka förlorar sin far. En hustru, en mamma, en poet förlorar sin make. En flicka och en poet finns kvar, med varandra. Hur skall man egentligen beskriva innehållet i Yasmine Ghatas självbiografiska kortroman Flickan som slutade tala? Själva händelsen som den sparsmakade texten rör sig kring kanske är så enkel. Eller så alltigenom avgörande och uppslukande av allt annat. På det sättet liknar modern och dottern varandra. På det sätt som deras sorg övertar dem. Men skillnaden är att den vuxna kvinnan faller handlöst från en redan fast grund. Barnet däremot, tycks falla från en grund bestående av en död far och en förlorad mor. Kvar finns ingenting.
På många sätt är Flickan som slutade tala en bedövande vacker text. Så ren och smärtsamt ärlig. Så sylvass, kraftfull, direkt att sorgen, ett barns akuta och naiva sorg, kommer som slag ut ur boksidorna. Så avskalad, luftig, tystlåten att lyssnaren slappnar av i textens vilsamhet, att mottagaren vågar ta emot det texten säger. Och hela tiden denna alltför tidigt mogna sexårings hand som genom den vuxna författaren håller ett fast grepp om händelserna och minnena, lotsar fram dova, vardagliga ögonblick, liknande fotografier blekta av tiden, till läsaren. Fast att flickan bättre än de flesta vet skillnaden mellan fantasin och den iskalla verkligheten tillåter hon sig att sväva modigt över gränserna. Hon har inget att luta sig mot. Hennes mor är ingen hållfast punkt. Bara dofter, bilder, små små spår från åren som gått. Små pappaspår. Små ännu levande spår.
Yasmine Ghata beskriver hur mor och dotter i sin tvåsamhet drogs till sagans värld (hennes mor är den kända författaren Vénus Khoury-Ghata). Sanning var något relativt. Modern skrev och dottern väntade. Den lilla flickans metapoetiska beskrivningar av mörka, livlösa ord som modern knådar fram ur motsträvig lera. Så går den svårfångade texten om moderns textarbete och sorgarbete och den lyckas på sina få sidor skildra en språkvärd fylld av språkhat. En flicka full av språk skrivs fram, som inget hellre vill än att slippa allt vad ord heter. En tyst, iakttagande flicka, vars ben inte längre jublade likt andra barns när de sprang fram till pappans vidöppna famn.
Det finns någonstans i detta också en kärleksförklaring till modern, två språkkonstnärer emellan, och kanske är det det som är själva nyckeln till romanens skönhet. Den kraftfulla modern som smittar sin dotter med den dyrbara fantasin. Berättandet blir en tvagning, ett distanstagande till scenerna hon minns. Och slutligen kanske det blir en förståelse och en grund att stå fast på. Oavsett klingar och susar Yasmine Ghatas ord länge i den språkälskande läsaren.
