Isabel Allende
Zarités frihet
(La isla bajo el mar, 2009)
Övers. Hanna Axén
Norstedts, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2011
Det är med ett aktuellt blogginlägg i minnet som jag påbörjar läsandet av Isabel Allendes senaste roman på svenska, Zarités frihet. Bodil Malmsten skrev nyligen, under rubriken ”Kategori litteratur och olitteratur”, att Allende tilldelats danska H C Andersen-priset och menar att den chilenska författarkollegan Roberto Bolaño vänder sig i sin grav. Det är bisarra tider Roberto, skriver hon, som vanligt bisarra tider.
Samtidigt är det svårt att undgå de hyllande ord som kommer från förlag men även, och överraskande nog, från diverse kulturjournalister vad gäller Allende: Äntligen en ny gripande kvinnohistoria från den bästsäljande författaren till bland annat succén Andarnas hus, menar istället dessa.
Romanens spelplats är Saint Domingue, sedermera Haiti, och tiden är sent sjuttonhundratal. Under ett antal årtionden får man följa slavkvinnan Zarité och de personer som kommer att röra sig i hennes närhet. Som barn köps hon av stadens flottaste kurtisan, Violette, för att uppfostras och säljas vidare till den välbärgade plantageägaren Toulouse Valmorain när han behöver en uppasserska åt sin sinnessvaga spanska hustru. Det dröjer inte länge innan Zarité blir sin herres sängsällskap och hon kommer att föda honom två barn varav det ena lämnas bort. Det blir också hennes uppgift att ta hand om det barn som hustrun föder åt Toulouse.
Även om Zarité har turen att få vara husslav är det långt ifrån en bekymmersfri tillvaro hon lever i. Med ständig rädsla för orättvisa och bestraffningar tar hon sig osynligt fram och gör vad som förväntas av henne. Men det finns ljusglimtar i Zarités vardag. Som när pojken Gambo anländer som ny slav och på grund av vacklande hälsa placeras i köket istället för ute på fälten. En passionerad kärlek blommar upp mellan dem och de ser till att träffas när det finns möjlighet, fram tills dess att Gambo lyckas fly och komma levande fram till rebellerna i bergen.
Utvecklingen på ön präglas av oroligheter och efter ett antal våldsamma och upproriska år tvingas familjen fly och får hjälp av Gambo. Först tar man sig till Kuba och senare vidare till Nya Orléans. Zarité lyckas få ägaren att skriva ett papper som ger henne och hennes dotter frihet på sikt, men mycket skall hända innan dess.
Det som startade som en fruktansvärd situation avslutas på ett tillfredställande sätt för Zarités del. Hon får den frihet hon så länge längtat efter. Möjlighet att själv bestämma över sitt liv. Chans att dansa barfota på torget om kvällarna, känna rytmen i blodet. Genom Zarités öde får man också en vidare inblick i Haitis blodiga historia och slaveriets fruktansvärda grymheter. Även de med Allende så ofta förknippade magiska inslagen finns närvarande och voodoo, naturläkekonst och inhemska andar blandas fritt.
Men det finns också en del andra inslag i Zarités frihet som kan vara svårare att smälta. Att det är så oupphörligt tillrättalagt är min starkaste invändning. En präktig berättarröst förmedlar historien som lite på distans och även när det förekommer vidriga händelser kan dessa vara svåra att ta på allvar. Allt ordnar sig, tycks rösten säga. Det här är bara en berättelse. Som när Zarité mitt under familjens farofyllda flykt, med söndertrasade fötter och utan vare sig mat eller vatten i magen, smyger i väg en bit i nattens mörker med sin Gambo för att ägna sig åt het och ljudlig passion. Våldtäktsmannen, hennes ägare, ligger en bit bort och lyssnar och hon skall visa honom att hon kan njuta av lust. Om man har som ambition att skildra starka kvinnor bör man helt enkelt undvika den typen av schabloner. Det som är smärtsamt och starkt i övrigt tunnas onekligen ut av den genomgående viljan att underhålla och lägga tillrätta.
Om jag avslutningsvis skall ha en något mer välmenande inställning kan jag dela ut beröm för romanens driv och mekanismer som gör läsaren medryckt och nyfiken på utvecklingen. Zarités frihet bjuder på läslusta och är en roman att försvinna in i en stund. Men den är alltså också fylld av minst sagt störande moment som kan föra tanken till just bisarra tider. Vi får hoppas att Bolaño sover gott under sin jord ändå.
