Samar Yazbek
Hon som vandrar
(Al Macha’a, 2016)
Översättning: Marie Anell
Ordfront förlag, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2018
Det gamla slitna uttrycket ”från barn och dårar får man höra sanningen” innehåller trots allt en intressant uppfattning om seende och berättande. Ett perspektiv som avviker från den normalfungerande vuxnas antas alltså mer effektivt visa fram det absurda i all dess absurditet. Detta grepp har därför inte sällan nyttjats av författare och filmskapare. Det mest välkända exemplet är kanske huvudpersonen Forrest Gump i filmen med samma namn, vars naiva och godhjärtade blick på hemlandet USA satte rasismens och Vietnamkrigets brutalitet i blixtbelysning just eftersom denna blick var så oförstående.
Även den syriska författaren Samar Yazbek, numera bosatt i Frankrike, använder sig av denna teknik. Huvudpersonen i hennes roman Hon som vandrar är en ung syrisk flicka, Rima, som av sin omgivning antas vara ”galen” eftersom hon inte pratar och aldrig slutar gå om hon inte binds fast. Den svenska titeln innehåller alltså en sorglig ironi: Yazbeks huvudperson vandrar inte. Tvärtom är hennes tillvaro ytterst begränsad och de förflyttningar hon gör är när hon fraktas från den ena fängelseliknande förvaringen till den andra. Också hos sin mor har hon levt bunden i ett rum för att hon inte ska fly, men modern är ändå kärleksfull och ibland tar hon med sin dotter till bibliotekarien Sitt Suad som väckt dotterns stora kärlek till böcker.
Det är på en sådan resa någon gång i början av Syrienkriget som bussen stoppas av soldater och modern dödas. Efter det blir Rimas tillvaro alltmer outhärdlig. Hennes bror tar henne till vad som förmodligen är ett IS-näste. Hon utsätts för en kemvapenattack och hamnar på ett undermåligt sjukhus. Hon blir lämnad bunden och svältande. Trots att Rima är lillgammal och beläst gör hennes isolering och marginalisering att hon har ett ytterst begränsat synfält.
De krigets fasor som vi lärt oss ta in i form av torr nyhetsrapportering om dödssiffror, stridande fraktioner och namn på kemiska vapen blir på detta vis främmandegjorda, som om vi med Rimas ögon ser allt för första gången och inte förstår mer än att tillvaron plötsligt faller sönder bit för bit. Rima vet inte vad IS är. Hon ser bara att hennes älskade bror fått långt skägg. Hon nämner aldrig Bashar al-Assad är utan beskriver bara de kemiska vapnens effekt på sin kropp och hur människor som hon har känt ligger på golvet och inte längre rör sig.
Rima refererar flera gånger till Alice i Underlandet, och själv nedstiger hon också i en obegriplig och grotesk värld. Men hade hon hunnit läsa Dante hade hon kanske tyckt att hans Inferno var en lämpligare jämförelse, för hennes egen historia är sannerligen en nedstigning i helvetet. Vissa scener, som den på sjukhuset efter kemvapenattacken, är fysiskt plågsamma att läsa. Fast möjligen är likheten med Alice större, för till skillnad från Dante har hon precis som Rima ingen vägvisare som förklarar det hon ser. Rima måste försöka förstå och försöka behålla sitt förstånd intakt bäst hon kan själv.
Det är ett effektivt om än beprövat sätt som Yazbek använder för att skildra en verklighet som egentligen befinner sig bortom vad våra ord förmår.
Hon som vandrar är en roman som inte har plats för särskilt mycket psykologiskt djup, karaktärsutveckling eller de moraliska ställningstaganden som människor ofta tvingas till i krig. Men det är inte heller dess ärende. Samar Yazbek tycks istället ha velat måla en bild av fasan i dess renaste form, bortom ideologier och politik som skulle kunna begripliggöra sådant som inte borde gå att begripa.
