Leïla Slimani
Dansa med mig
(Regardez-nous danser, 2022)
Översättning: Lotta Riad
Natur & Kultur, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2025.
Man skulle kunna sammanfatta Leïla Slimanis roman Dansa med mig med orden vatten, makt och kärlek. Boken hakar i De andras land och är alltså andra delen i Marocko-trilogin, där Slimani skildrar familjen Belhajs liv i skuggan av den franska kolonisationen och andra världskriget.
Slimani (f. 1981) kommer själv från Marocko, men bor numera i Frankrike. Hon slog igenom stort med romanen Vaggvisa, som tilldelades Goncourtpriset 2016 och kom i svensk översättning 2018. På svenska finns även reportageboken Sex och lögner.
I Dansa med mig ligger tyngdpunkten på 1960- och 70-talet, det vill säga tiden efter att fransmännen och nationalisterna drabbat samman och Marockos självständighet utropats. Amines och Mathildes jordbruk på den ärvda markplätten har blivit ett blomstrande företag och barnen har vuxit upp. Aïcha studerar med stor framgång till läkare i franska Alsace, där modern vuxit upp. Selim däremot misslyckas med sin studentexamen och når istället framgångar i simbassängen.
Ett poolbygge är för övrigt startskottet på romanen. Efter alla år ska familjemedlemmarna belöna sig med denna välståndsmarkör mitt i det torra och heta landskapet, där de med hårt slit, en växande skara anställda och bidragsfinansierade bevattningssystem gjort en klassresa. Men hur fria är de egentligen? Vad brottas de med inombords? Och vilka maktstrukturer upprätthåller de själva?
Precis som tidigare låter Slimani blicken filmiskt svepa fram över släktens medlemmar och i något eller några kapitel följa en person tätt i spåren för att sedan skifta till en annan. Vitt skilda episoder kopplas ihop i en livlig kedja, ibland med mjuka övergångar, ibland med väl tvära kast.
En som får stort utrymme är Aïcha, som har svårt att hänga med i de jämnårigas samtal om Vietnam och Simone de Beauvoir, men som när hon hälsar på hemma i Marocko lyckas hjälpa en kvinna genom en förlossning endast utrustad med en gaffel. Trevande påbörjas också Aïchas väg mot ett äktenskap med Mehdi, som när skrivardrömmar och tvärsäkert dryftar sina åsikter om ekonomi och politik.
Selim väljer en annan väg, bort från pappan och med en nyfikenhet på världen, fokuserad på fri kärlek och kemiska substanser. Även barnens faster Selma, som motvilligt fött ett barn och övertalats till giftermål med gårdens förman för att undvika skandal, får ta mycket plats med sina sexuella utsvävningar och protester mot släktens kontrollerande kvinnor och män.
Språket i Dansa med mig är mustigt och ivrigt. Ofta snuddar Slimani vid en detalj eller en tanke och låter sedan en ström av bilder breda ut sig i långa beskrivningar, som bara då och då bryts av en enstaka replik eller en kort ordväxling. Det är ett spännande sätt att skildra den brokiga skaran, samtidigt som kung Hassan II:s styre och protesterna mot det skiner igenom.
Ett annat kraftfullt berättargrepp Slimani använder sig av är att lägga in några få avsnitt där den tillbakablickande allvetande berättarrösten byter tempus till presens. Greppet lyfter spänstigt fram händelser som är av särskild vikt för karaktärerna, till exempel kvällen då det hettar till mellan Aïcha och Mehdi.
Dansa med mig är en roman där möten, minnen och åsikter vibrerar. Livfullt och innerligt fångar Slimani familjen Belhajs strävan och värme, utan att väja för det fula och brutala. Det är en gripande fortsättning på släktkrönikan, även om det episodiska berättandet bitvis blir lite för spretigt. Intressant och brännande är det hur som helst, och det är med spänning jag ser fram emot Marocko-trilogins avslutning.
