Alejandro Zambra
Bonsai
(Bonsái, 2006)
Översättning: Annakarin Thorburn
Bokförlaget Tranan, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2025.
”I slutet dör hon och han blir ensam, även om han egentligen blev ensam redan flera år före hennes död, innan Emilia dog. Låt oss säga att hon heter eller hette Emilia och att han hette och fortfarande heter Julio. Julio och Emilia. I slutet dör Emilia; Julio dör inte. Resten är litteratur:”
Den chilenske författaren Alejandro Zambras roman Bonsai inleds lagom förvirrande för att väcka ens nyfikenhet: Julio blir vad han egentligen redan var, ensam, medan Emilia, som hon får heta, dör på slutet. Därmed vet vi också hur berättelsen slutar innan den ens börjat.
I centrum för romanen står alltså Julio och Emilia – två litteraturstudenter och boknördar som ljuger för varandra om Marcel Proust och läser högt ur olika verk innan de knullar – här finns också Emilias väninna Anita, Anitas man Andrés (eller heter han Leonardo?), författaren Gazmuri, förälskelsen María … Men ingen av dem har enligt romanens berättare någon egentlig betydelse för historien, det har bara Emilio och Julio understryks det.
Fast är Bonsai verkligen en berättelse om Julio och Emilia som vi förleds att tro? Emilia försvinner dessutom iväg till Madrid så småningom. Visst, Julio och Emilia är romanens röda tråd, men snarare än huvudpersoner är de katalysatorer för utvikningar och sidospår. Vilket gör berättelsen vindlande, svindlande och ögonblicklig.
Bonsai är, i likhet med trädet som gett romanen sitt namn, en miniatyr, en kortroman. Och ett åttiotal sidor senare – längre än så är inte romanen – är läsaren inte mindre förvirrad. Vad hände närmare bestämt, vad har jag läst, handlade det verkligen om Julio och Emilia, vad ska jag göra av detta … Frågorna hopar sig. Samtidigt dröjer sig känslan kvar av att ha blivit bortkollrad och förförd. Som när en trollkarl gör den där avledande manövern för att få åskådaren att titta åt ett annat håll än där själva tricket äger rum – där myntet försvinner, näsduken byter färg …
Romanen är förbryllande intetsägande, på samma gång eggande. I stil med citatet som inleder den sista delen: ”Han dog i motsatt körriktning och låg i vägen för trafiken.”
Romanens fem delar – med rubrikerna ”Kropp”, ”Tantalia”, ”Lån”, ”Rester” och ”Två teckningar” – förefaller vara utkast som författaren skrivit ned i all hast för att senare brodera ut till en fyllig story. Som skisser och stiliseringar, men samtidigt alldeles för välavvägda och välformulerade, och med en annan avsikt än att vara utkast.
Det här låter förstås experimentellt och intellektuellt. Det är det också. Fast med brasklappen att Bonsai inte är en intellektuellt svår roman, men inte heller nonsens. Nej, texten är lättläst, lättfattlig och snabbläst som en barnbok. Det intelligenta och habila ligger i formen, i att det mesta av berättelsen står skrivet mellan raderna och lämnas åt läsaren att fylla i och brodera ut. Vilket får en att känna det som att man missat något, något man borde ha förstått, fast utan att man känner sig dum, och som lockar till omläsning.
Den chilenske författaren Alejandro Zambra introducerades på svenska för tio år sedan med romanen Vägar hem i översättning av Annakarin Thorburn. Nu, ett decennium senare har hon alltså översatt Zambras hyllade debutroman från 2006 (detta är hans andra bok på svenska). Pricksäkert fångar hon tonen i berättelsen där den förvirrande handlingen makligt och lättflytande tuffar på i ett tryggt tempo, sida vid sida med den gnisslande känslan av att något inte stämmer. De korta avsnitten i de fem delarna blir ögonblick man minns. Underbart är kort. Resten som sagt litteratur.
