Yaa Gyasi
Vända hem
(Homegoing, 2016)
Översättning: Inger Johansson
Norstedts förlag, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2017
Det tycks inte finnas någon anledning att oroa sig över återväxten inom den postkoloniala litteraturen – antalet lovande debutanter är stort. Här har vi ytterligare en: Yaa Gyasi, född i Ghana och uppvuxen i Alabama, som begått en redan mycket uppmärksammad debut med romanen Vända hem.
I denna brett upplagda berättelse får vi följa en ursprungligen ghanansk familjs öden genom två grenar på släktträdet – en afrikansk, en amerikansk – och sju generationer. Det hela tar sin början i Ghana i slutet av 1700-talet. Där växer två halvsystrar upp, utan att känna till varandras existens. Den ena av dem, Effia, blir ”afrikansk hustru” åt den brittiske guvernören, som redan har en familj hemma i England. Den andra, Esi, förs bort för att säljas som slav i Amerika.
Det som därefter följer beskrivs i förlagets baksidestext som en ”vindlande släktkrönika”, en varudeklaration som möjligen kan ifrågasättas. Gyasis roman är varken det mäktigt framvällande episka flöde eller den tätt sammanlänkade kedja av röster som många kanske förknippar med begreppet ”släktkrönika”. Istället rör det sig om punktnedslag i de sju generationerna, där vi på cirka 20-30 sidor per romanfigur får följa en person ur varje släktled, växelvis i Afrika och Amerika, på en del av hans/hennes livsvandring. Boken skulle, om man så vill, kunna läsas som en samling noveller kring det gemensamma temat ”slaveriet och dess konsekvenser på det historiska planet och på det personliga”.
I ett av romanens kapitel säger den ghananske historieläraren Yaw till sina elever: ”Vi tror på den som har makten. Han är den som får skriva historien. Så när man läser historia måste man alltid fråga sig: Vems berättelse saknar jag? Vems röst tystades för att den andra skulle få höras? När man väl har listat ut det, måste man leta reda på den historien också.” Detta är Vända hems styrka – viljan att berätta den historia som tystats ned genom flera århundraden, från vissa västafrikanska folks aktiva delaktighet i slavhandeln och framåt.
Romanens svaghet består framförallt i en viss ojämnhet i själva berättandet, inte minst i personskildringarna. Vissa av de människoöden, vi glimtvis får blicka in i – särskilt de afrikanska – är gripande och svårförglömliga, medan vissa gestalter – särskilt i de amerikanska avsnitten – tycks skapade enbart för att vara representativa för nästan alla de olika former av förtryck och orättvisor, som kunde drabba en viss generation av afroamerikaner. I dessa partier tycks mig avsikten att skriva ett slags alternativ historia framträda litet för tydligt.
Gemensamt för nästan alla personporträtt i romanen är att de får alltför litet utrymme till sitt förfogande – knappt har man hunnit börja engagera sig i en livsberättelse förrän texten sveper en med sig in i nästa. Flera av de novellistiska kapitlen innehåller, eller antyder, tillräckligt med stoff för varsin roman, och slutar ibland något abrupt.
Den episodiska formen leder nästan oundvikligen till ett visst mått av spretighet i framställningen, något som Gyasi nästan – men också bara nästan – lyckas motverka med hjälp av ett genomgående bruk av eld-och-vatten-symbolik, samt ett ledmotiv i form av ett enkelt halssmycke, som går från generation till generation.
Problematiskt är också berättelsens slut, som här inte ska avslöjas, men som tycks mig litet för tillrättalagt, och därmed förutsägbart, för att vara riktigt övertygande. Att en skildring av så mycket lidande, smärta och förnedring slutar på ett sätt, som tangerar ”feelgood”-litteratur, känns inte riktigt tillfredsställande.
Sammanfattningsvis: en klart intressant, om också inte helt fullgången debut, som väcker stor nyfikenhet på Gyasis nästa roman, vilken redan lär vara på väg.
