Fernanda Trías
Rosa slajm
(Mugre rosa, 2021)
Översättning: Linnea Rutström
Prosak förlag, 2022
Texten har publicerats i Karavan 1/2023
I skrivande stund tycks det mesta för oss, i vår del av världen, ha återgått till det normala efter covid-19-pandemin. Men i Fernanda Trías dystopiska roman Rosa slajm tycks chanserna att återgå till det som var innan vara borta.
Trías är en uruguayansk författare, född 1976, och hon har belönats med Sor Juana Inés de la Cruz-priset 2021. Rosa slajm, som nu kommer i svensk översättning av Linnea Rutström, utspelar sig i en stad vid havet där en märklig rödaktig vind gör människorna sjuka och får dem att ömsa skinn. När larmet, som talar om att vinden är på väg och att människorna ska låsa in sig bakom tätade fönster och dörrar, inte ljuder är staden istället insvept i en fuktig dimma. Titelns rosa slajm syftar på en substans som är huvudingrediens i det artificiella kött som människorna äter, men det slemmiga ligger som en filt över hela tillvaron. Från den artificiella pastejen som blivit människornas vanligaste föda till de döda fiskarna på stranden som förebådade epidemin, till den tunga fuktiga dimman.
I denna mardrömsvärld lever en kvinna. Hon delar sin tid mellan att hälsa på en mor hon har en sårig relation till, att hälsa på sin av sjukdom drabbade exman (som hon har en minst lika sårig relation till) på sjukhuset och att ta hand om en liten pojke som lider av ett syndrom som bland annat gör att han helt saknar mättnadskänsla. Den tröst som under covid-pandemin fanns i att kunna gå en promenad eller sitta på en uteservering och känna den välbekanta solen och den välbekanta vinden i ansiktet finns inte här. Världen med den röda vinden och den kletiga dimman är ett klaustrofobiskt inferno, och det är mycket skickligt gestaltat med ett lågmält och lakoniskt språk. Det finns definitivt skräckinfluenser, både i hur vinden och sjukdomen beskrivs, men också i skildringar som den där huvudpersonen i en desperat jakt på mat tränger sig in i en övergiven lägenhet full av mänsklig avföring, där den enda invånaren är en sjuk burfågel med igenklibbade ögon. Till saken hör att när epidemin utbröt försvann alla vilda fåglar för att aldrig mer synas till.
Fast mer framträdande än skräcken är ändå sorgen över det som gått förlorat. En av de starkaste passagerna är en lista i diktform över några till synes vardagliga strandsaker från en tillvaro som inte längre finns och som därför skulle kunna ställas ut på ett museum:
Parasoller, såna strandleksaker som kommer i en nätpåse.
Kratta.
(…)
Det finns saker som inte kan ställas ut.
Doften av Hawaiian Tropic.
De små vita håren på huden, styva av salt.
Men sorgen gäller inte bara det som epidemin har tagit, utan också annat som huvudpersonen mist. Som det älskade hembiträdet som var som en mor för henne och som en dag började bära peruk för att sedan försvinna. Att det var cancer som tog henne förklarade ingen för barnet.
Eventuellt är det en fördel för Trías roman att den skrevs före vår verkliga pandemi. Hade den skrivits under tiden hade det funnits en risk för övertydliga allegorier och paralleller. Men visst går det att läsa in en kommentar till den befintliga världen i Rosa slajm. Den röda vinden, dimman, fiskarna som dör i massor och fåglarna som försvinner går alla att koppla till ett klimat som vridits helt ur led av människan, även om detta inte sägs explicit här. Romanen fokuserar helt (och förtjänstfullt!) på den ensamma kvinnan och hennes trånga värld av kamp och överlevnad.
När man lägger ifrån sig boken är det svårt att inte tänka att vi med covid-19 kom lindrigt undan. Denna gång.
