Chigozie Obioma
Fiskarmännen
(The Fishermen, 2015)
Översättning: Ninni Holmqvist
Ordfront förlag, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2016
Här kommer en debutroman! Och vilken debutroman! Chigozie Obiomas Fiskarmännen, som utkom på originalspråket engelska förra året, möttes genast av lovord och blev även nominerad till det prestigefyllda Bookerpriset 2015. Nu finns den alltså även på svenska, fint översatt av Ninni Holmqvist, med reservation dels för att det nästan är omöjligt att översätta pidgin, som förekommer på några ställen i romanen, till svenska, dels för den något anglicistiska titeln (jag tror mig förstå problemet – ”fiskarna” är ju bestämd form pluralis av såväl ”fisk” som ”fiskare” – men kanske kunde förlaget hellre ha använt romanens första rad, ”Vi var fiskare”, som svensk titel).
Handlingen är förlagd till staden Akure i västra Nigeria i slutet av 1990-talet, och kretsar kring fyra bröder: Ikenna, Boja, Obembe och Benjamin – den sistnämnde, och yngste, fungerar även som romanens berättare. Det hela börjar fridfullt nog – de fyra bröderna, som också har två yngre syskon, växer upp i en respekterad, och till synes jämförelsevis välbärgad, familj, med en kärleksfull mor och en sträng far, som inskärper vikten av en god utbildning och som har stora planer för sina barn, i synnerhet sönerna. När fadern reser bort en längre tid i arbetet för Nigerias centralbank erfar hans fyra äldsta söner en frihet, som de inte tidigare har haft, och som de utnyttjar på ett sätt som ska visa sig få oanade konsekvenser. Det finns en flod i närheten, en flod som förr var ren, livskraftig och rentav helig, men som nu är sjuk, nedsmutsad och förbjuden. Dit tar bröderna nu för vana att bege sig för att, tillsammans med några kamrater, dra upp fisk ur det besmittade vattnet.
En gång, när bröderna är vid floden, träffar de på den skrämmande Abulu, uppenbarligen galen, men likväl fruktad för sin siarförmåga. Denne man utslungar vad som är både en spådom och en förbannelse över Ikenna, den äldste i brödraskaran. Därefter startar en händelsekedja som obevekligen leder till ett tragiskt slut. Mer om handlingen vill jag inte avslöja – det vore synd att underminera den skickligt uppbyggda spänningen.
Liksom i många verk av Afrikas postkoloniala författare finns här ekon från många traditioner, såväl den antika tragedin och den västerländska romanen som inhemsk muntlig berättarkonst, det sistnämnda märkbart inte minst i Obiomas rikliga och effektfulla bruk av allehanda bilder och liknelser. Dessutom finns här anspelningar på de två verk, som kan sägas ha lagt grunden för den nigerianska romankonsten, Amos Tutuolas Palmvindrinkaren från 1952 och Chinua Achebes Allt går sönder från 1958. En tydlig koppling till Achebes roman (på originalspråket Things Fall Apart), finns i kapitlet ”Falkeneraren”, vars motto ”Kretsande i allt vidare spiral, hör falken inte falkeneraren”, har lånats från samma dikt, ”The Second Coming” av W.B. Yeats, som levererat titeln till Achebes roman. Det aktuella stället hos Yeats lyder: ”Turning and turning in the widening gyre/The falcon cannot hear the falconer;/Things fall apart; the centre cannot hold/Mere anarchy is loosed upon the world”.
Nära början av kapitlet ”Spårhunden” erinrar sig Benjamin hur Obembe en gång berättat ”historien om en prinsessa som följde med en fulländad och mycket vacker herre in i en skog där hon insisterade på att gifta sig med honom bara för att upptäcka att mannen endast var ett kranium som lånat hull och kroppsdelar från andra”. En mer utbroderad version av samma berättelse, som mycket väl kan tänkas ha rötter i muntlig tradition, finns några sidor in i Palmvindrinkaren.
Det tycks alltså vara viktigt för Obioma att påminna om att Afrika i allmänhet, och Nigeria i synnerhet, inte bara har muntliga traditioner, utan även en tryckt inhemsk litteratur, som en nutida nigeriansk författare kan söka inspiration i. Detta för vidare till frågan hur pass postkolonial Fiskarmännen då är. På ytan finns inga direkta anspelningar på kolonialismen, möjligen med undantag för att den utbildning, som brödernas far vill att de ska skaffa sig, är av utpräglat europeiskt snitt. Men under ytan, då? Skulle den förgiftade floden till exempel kunna läsas som en symbol för det gift – anammande av en främmande kultur och förakt för den inhemska – som koloniseringen av Afrika förde med sig? En sådan läsart kan väl anses få stöd i ett av bokens motton, som hämtats ur en dikt av den sydafrikanske poeten och anti-apartheidaktivisten Mazisi Kunene, och som börjar med raderna: ”Galningen har trängt sig in i vårt hus med våld./Han besudlar våra heliga marker/Gör anspråk på universums enda sanning.” Dessutom handlar ju Achebes Allt går sönder om det första, för den inhemska kulturen ödesdigra, mötet mellan afrikanskt och brittiskt – och berättelsen om den fulländade gentlemannen i Tutuolas text har av många tolkats som ett slags allegori över många afrikaners fascination inför allt europeiskt.
Nu behöver man egentligen inte nödvändigtvis den här sortens ”nycklar” för att ta till sig Obiomas roman. Den står stadigt på egna ben, som en grym och fängslande berättelse om eviga teman. Tag och läs!
