Haruki Murakami
Den färglöse herr Tazaki
(Shikisai wo motanai Tazaki Tsukuru to kare no junrei no toshi, 2013)
Översättning: Eiko Duke & Yukiko Duke
Norstedts förlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2014
När jag klär av skyddsomslaget och viker upp pärmen till Haruki Murakamis nyskrivna Den färglöse herr Tazaki försöker jag hålla nere förväntningarna. Allt för att inte bli besviken. När jag läser Murakami känner jag ibland som Liv Strömquist när hon sammanställde tolv beskrivningar av bröst under rubriken ”Tolv skäl att fira att Haruki Murakami inte fick nobelpriset”. Förutom att talet om kvinnokroppens mjukhet, symmetri och storlek lätt blir tröttsamt tycker jag att Murakamis författarskap är ojämnt. Att läsa novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser som kom ut i nyutgåva förra året var ungefär lika inspirerande som att äta överkokt pasta. Ändå fortsätter jag att läsa allt han skriver eftersom jag hoppas på att drabbas av de magiska stämningarna som finns i genombrottet Norwegian wood och den fina Kafka på stranden.
Under sin gymnasietid i Nagoya ingår Tsukuru Tazaki i ett sammansvetsat kompisgäng som gör allt tillsammans. De tre pojkarna och de två flickornas olika personligheter kompletterar och lyfter fram det bästa hos varandra. Tillsammans uppnår de en sällsynt harmoni. Men när Tazaki bestämmer sig för att studera på universitetet i Tokyo utesluts han från gruppen. Utan förklaring. Han känner sig så sviken att han nästan går under. Trots att han tar sig ur depressionen skapar händelsen ett permanent sår som tycks omskapa hela hans jag. Först sexton år senare när Tazaki för första gången blir riktigt förälskad får han mod och motivation att söka upp de gamla vännerna. Han reser tillbaka till hemstaden för att söka svar på vad som egentligen fick dem att vända honom ryggen.
I Den färglöse herr Tazaki arbetar Murakami genomgående med en sorts ”språklig färglära” där han låter olika färger lägga grunden för varje individs personlighet och hur den förhåller sig till andra. Romanens titel hänvisar exempelvis till att alla delar av kompiskretsen – förutom Tazaki – har familjenamn som på något sätt refererar till en färg: Blåhav (Oumi), Rödtall (Akamatsu), Svartäng (Kurono) och Vitrot (Shirane). Senare träffar Tazaki även en Gråfält (Haida) som blir viktig för hans tillfrisknande från depressionen. Tazaki känner genomgående komplex inför sin ”färglöshet”. Den får honom att känna sig som ett tomt kärl.
I dag gör Haruki Murakami mig inte besviken. Den färglöse herr Tazaki är en riktigt bra roman – trots ett till synes obligatoriskt inslag av kvinnobröst. Skickligt fångar han de starka känslor som präglar tonåren och som lägger grunden för hela vuxenlivet. Dessutom är romanen riktigt spännande. Jag har svårt att släppa den, också när jag läst ut de sista sidorna.
