Yiyun Li
De hemlösa
(The vagrants, 2010)
Övers. Annika Ruth Persson
Norstedts, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2011
Det är alltid mycket svårare att recensera en bra bok än en dålig. Den dåliga boken är lätt att göra ner, man kan plocka ut fel i den och göra sig löjlig över klantiga formuleringar eller sucka över att någon ens kom på tanken att publicera den. Men en bra bok kan vara ganska knepig att beskriva. Hur fångar man det som gör en bok läsvärd?
Ta Yiyun Lis De hemlösa, till exempel. Det är en mycket bra bok, en bok som man tänker på länge efter att man läst klart den. Men vad är det som är så bra med den, egentligen? Kanske att den börjar så att man omedelbart dras in i handlingen?
En ung kvinna ska avrättas efter många år i fängelse och hennes föräldrar vaknar, stiger upp och lagar frukost och försöker förgäves hantera situationen. De är minst sagt kluvna. Dottern, Gu Shan, är ingen ängel. Hon är inte någon oskyldig sanningssägare som modigt har ställt sig på barrikaderna och offrat allt. Faktum är att hon hamnade i fängelse för att hon hade begått en rad ohyggliga grymheter mot andra människor under kulturrevolutionen. Att hon efter åratal bakom lås och bom har börjat tvivla på systemet och gjort kontrarevolutionära uttalanden är en annan sak, även om det är det som ligger bakom dödsdomen. Hennes mor sörjer men hennes far, läraren Gu, är mer delad. Det är länge sedan han slutade att försöka förstå sig på sin dotter – den där fanatiska unga kvinnan är en främmande varelse för honom.
Eller är det kanske alla de levande bifigurerna som gör boken läsvärd? Tong, pojken från landet som har flyttat in till staden och kämpar för en bättre framtid; Kai, nyhetspresentatören som har allt man kan önska sig – karriär, pengar och en inflytelserik man som är uppriktigt förälskad i henne – men som istället förälskar sig i en lungsjuk dissident och planerar att så ett revolutionens frö hos stadsborna; herr och fru Hua som efter ett kringvandrande liv har slagit sig ner i staden där de planerar att tillbringa ålderdomen; och Nini, den 12-åriga missbildade dottern i familjen vars efterlängtade son dog när Gu Shan sparkade den gravida modern i magen. Hon som aldrig har trott att någon kan älska henne men plötsligt hittar en pojkvän i den underlige Bashi, en tonåring som lever på sin döde fars pension och har en dragning till småflickor. Ett udda par, som på något förunderligt vis hittar varandra.
Eller är det kanske den där obehagliga känslan av att allt kommer att gå åt helvete för de här människorna, att oavsett hur de än kämpar och försöker så kommer alla deras drömmar att gå i kras, och att du som läsare bara passivt kan se på medan de går under trots att du egentligen önskar att allt skulle bli bra? Att du liksom inte kan värja dig. Att du mot din vilja känner alltmer sympati för personerna i boken, fast de inte alltid är så trevliga.
Antagligen är det alla de där sakerna tillsammans. Människorna i boken biter sig fast i dig när du läser och du kan se dem framför dig där de traskar runt på den plats som så passande har döpts till Lerstaden. Och när boken är slut, när du har varit med om avrättningar, organstölder, upprorsförsök, intriger, svek, misshandel och förtvivlan, då tänker du på lille Tong, pojken som förråder sina grannar och medmänniskor för att rädda den far han utan att mena det skickade i fängelse, och du vill inte veta hur han kommer att må i resten av sitt liv.
