David Diop
Om natten är allt blod svart
(Frère d´âme, 2018)
Översättning: Marianne Tufvesson
Palaver Press, 2022
Texten har publicerats i Karavan 2/2023
David Diop (f. 1966) föddes i Paris, växte upp i Senegal, och flyttade vid 18 års ålder tillbaks till Frankrike, där han alltjämt är bosatt. Hans författarskap är delvis akademiskt, delvis skönlitterärt, men oavsett genre ligger hans fokus alltid på det problematiska mötet mellan europeiskt och afrikanskt. Hans litteraturvetenskapliga texter granskar huvudsakligen hur afrikaner framställs i franska reseskildringar från 1700-talet. Hans första roman, 1889, l’Attraction universelle, handlar om elva personer som var bland dem som blev utsedda att representera Senegal på Världsutställningen i Paris. Hans andra roman, Frère d’âme, handlar om senegalesiska soldater, inte sällan tvångskommenderade, som strider och dör för Frankrike i första världskrigets skyttegravshelvete.
Det är denna roman, författarens internationella genombrott, som nu ges ut på svenska, briljant översatt av Marianne Tufvesson (som för övrigt är mottagare av Elsa Thulins översättarpris i år). Denna korta och intensiva roman består av en enda lång monolog, som skildrar huvudpersonens, Alfa Ndiayes, upplevelser under kriget. Han berättar bland annat hur vita officerare drar nytta av en rasistisk stereotyp genom att beordra de afrikanska soldaterna att vid anfall bära ett gevär i ena handen, en machete i den andra, och utstöta djuriska vrål, allt för att sätta skräck i fienden. Då Alfas barndomsvän och stridskamrat, Mademba Diop, blir dödligt sårad förändras Alfa, och hans inställning till kriget, i grunden. Han kan inte göra sig fri från minnet av hur Mademba, liggande på marken med buken uppfläkt, flera gånger ber sin kamrat att göra slut på hans lidande genom att skära halsen av honom. Alfa förmår inte göra detta, utan ser hjälplöst på medan Mademba förblöder, långsamt och under svåra plågor.
Senare kommer Alfa att betrakta sin passivitet som feghet och kärlekslöshet, och blir besatt av tanken att hämnas sin vän. Varje natt smyger han över till fiendens läger och dödar en tysk soldat, för att sedan återvända till sina kamrater med ett gevär och en avhuggen hand som krigsbyte. Först hyllas han som en hjälte, men efter den fjärde handen börjar även hans landsmän bli rädda för honom, och tror att han är en ond ande som äter människors själar. Så mycket barbari blir till sist övernog för de vita befälhavarna, som skickar Alfa till ett sjukhus bortom fronten för psykiatrisk behandling.
Det har ju skrivits ganska många antikrigsromaner om första världskrigets fasor – den mest kända är väl Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt – men Diops roman liknar ingen annan. För det första beskriver han hur livet, och döden, i skyttegravarna ter sig för icke-vita soldater som tvingas strida i ett krig som inte är deras eget, utan kolonialmaktens. För det andra är romanens tilltal närmast unikt. Här blandas realistiska redogörelser för brutalt våld med idylliska skildringar av en barn- och ungdomstid, som nu förefaller oändligt avlägsen. Alfas språk är också rikt på ekon av en icke-fransk språkvärld, framförallt i form av för muntligt berättande karakteristiska upprepningar av vissa ord och fraser, som till exempel ”jag vet, jag förstår” i olika tempusformer, ”Vid Guds sanning”, ”min mer-än-bror”, ”fienden mittemot”, ”fienderna med blå tvillingögon”, ”i ingenmansland, som kaptenen säger”, ”den äldre dekorerade chocolatinfanteristen Ibrahima Seck” (med smärre variationer), ”Bakomfronten” och ”min far, den gamle mannen”.
I takt med att Alfas psyke, sakta men säkert, bryts ned av allt han upplevt, förändras också hans sätt att uttrycka sig – hans berättelse blir alltmer osammanhängande och svårgenomtränglig. Slutet på romanen år gåtfullt på många sätt, och ställer läsaren inför flera frågor, som aldrig besvaras. Vad är det egentligen som händer på de sista sidorna? Och vem är det egentligen som berättar? Är det helt sant att varje ord ingår i en lång monolog? Vad kan vi läsa in i slutet? Texten lämnar oss inte ifred.
Sammanfattningsvis: en oerhört stark roman, djupt originell och oroande, fasansfull och vacker, enkel på ytan, komplex därunder. En läsupplevelse långt utöver det vanliga.
