Ibrahim al-Koni
Guldsand
(al-Tibr, 1990)
Översättning & förord: Tetz Rooke
Bokförlaget Tranan, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2017
Tuaregerna är ett nomadiserande ökenfolk som lever i Sahara. De har sin egen kultur och sina egna traditioner. De brukar kallas det blå folket på grund av sina indigofärgade mantlar och turbaner. Den libyske författaren Ibrahim al-Koni (f. 1948) tillhör tuaregfolket, vilket påverkat hans författarskap. Det gäller i synnerhet hans roman Guldsand, som nu föreligger i svensk översättning av Tetz Rooke. Han har också skrivit ett informativt förord. al-Koni ses som en av de främsta samtida arabiska författarna. Hans rika författarskap omfattar romaner, novellsamlingar, essäböcker, aforismsamlingar och de nyligen utgivna memoarerna i fyra delar.
Ibrahim al-Koni sympatiserar med den tuaregiska nationella rörelsen som vuxit fram i Nordafrika de senaste decennierna. Musikgruppen Tinariwen har gjort rörelsen känd över hela världen med sin så kallade ökenrock. Denna nationella rörelse är snarare kulturell än politisk i sin strävan att bevara den tuaregiska identiteten. Det kan även sägas vara strävan i al-Konis författarskap.
Guldsand är en av al-Konis mest kända romaner, utgiven i original 1990. Men romanen är inte skriven på tamasheq, det tuaregiska modersmålet, utan på arabiska. Ibrahim al-Koni växte upp i Ghadames, en oasstad på gränsen mellan Libyen, Tunisien och Algeriet. Först i skolan lärde han sig arabiska som var det officiella språket i landet. Sin högre utbildning fick han i Sovjetunionen där han studerade litteraturvetenskap. Han blev tvåspråkig och funderade till och med på att göra ryskan till sitt litterära medium. al-Koni har levt större delen av sitt liv utanför Libyen och Sahara. Först som student i Sovjetunionen och sedan som diplomat och journalist i samma land. Därefter i Polen och Schweiz. För närvarande bor han i Spanien. Det nomadiska livet sitter tydligen i blodet.
Ändå förblir öknen hans litterära universum. Det är en existentiell ort där de stora frågorna kan ställas om liv och död, ont och gott, moral och omoral. Det är en besjälad plats, på en gång magisk och elementärt realistisk. Där finns en ekologisk medvetenhet i al-Konis romaner som är ett uttryck för tuaregiska föreställningar om naturens heliga enhet. Ofta behandlar han kolonialismen och modernitetens destruktiva inverkan på livet i öknen.
Bakgrunden till handlingen i Guldsand är den italienska invasionen år 1911 och det utdragna kriget mot de libyska stammarna. al-Koni väver i berättelsen in inslag från Koranen och Bibeln, grekisk mytologi, sufism och folktro. Romanen kan läsas som en ödestragedi. Huvudpersonen är nomaden Ukhayyad som befinner sig ensam i öknen med sin kamel, en sorts andra jag. I norr råder krig och i söder är det torka. Han har gjorts arvlös av sin far, stamledaren, då han gift sig mot hans vilja. Ukhayyad måste kämpa mot törst, hunger, längtan och ensamhet.
Guldsand är en berättelse om umbäranden och sökande som har drag av sufisk mystik. Det gäller att tyda tecken och drömmar för att överleva det hårda livet i öknen. Det gäller att befria sig från ”gärningarnas gisslan” och bli en annan. Gud prövar dem han älskar. Romanen kan läsas som en sufisk meditation över människans villkor i denna värld. Frihet från bindningar och begär är målet. Ukhayyad finner denna frihet i ensamheten i öknen där själen tvättas ren. Det bofasta livet i oasen med familj och släkt är ett fängelse och en illusion. Sinnesro kan bara fås i öknens tystnad. Här uttalar al-Koni en ökenmystik som känns igen från de flesta religioner. Men verkligheten tränger sig på och tragedin fullbordas.
Det är en tidlös mytisk berättelse som al-Koni återger i Guldsand. Den handlar om ödet att vara människa i gränszonen mellan himmel och helvete. Existentiellt sett är det där vi alla lever.
