Michael Ondaatje
Lyktsken
(Warlight, 2018)
Översättning: Andreas Vesterlund
Natur & Kultur, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019
Det finns en klicheártad föreställning som skiljer på författare som skriver samma bok gång efter annan och författare som varje gång skriver en ny bok. Tvånget att inte upprepa sig är ofta förödande, och den underliggande värderingen är diskutabel.
Michael Ondaatje är en författare som verkar skriva en ny bok varje gång. Ytligt sett stämmer hans författarskap in på det kravet. Miljöer, intrigkonstruktion och gestalter ger intryck av stark variation. Men under detta löper en återkommande tematik: saknad, barnets längtan, identitet. Och melankolin ger ett känslostråk i Michael Ondaatjes författarskap. Kanske kan vi se den yttre variationen som ett ramverk för en fördjupning av en återkommande tematik.
Ondaatjes senaste roman Lyktsken, som nu ges ut i lyhörd översättning av Andreas Vesterlund, ger ännu ett vackert exempel på hans centrala teman. Vi möter ett syskonpar, Nathaniel och Rachel, som i tonåren överges av sina föräldrar. Andra världskriget har tagit slut, och deras föräldrar måste skyndsamt flytta till Singapore för nya jobb. Syskonen lämnas i London med en gåtfull man, de kallar honom ”Nattfjärilen”. Han ska se till dem, men han är ofta märkligt frånvarande.
Efterhand samlas alltfler av Nattfjärilens vänner i de två syskonens hem. Någon är kartograf, en annan boxare, ”Pilen från Pimlico”. De är gåtfulla, och de tycks ha ett oklart förhållande till lagen. Därigenom utövar de också ett säreget inflytande på de två tonåringarna. Nathaniel tillbringar nätterna på utfärder med ”Pilen”, där de smugglar vinthundar för de ännu olagliga hundkapplöpningarna. Det är regelmässigt fusk med stamtavlor och veterinärintyg, lika regelmässigt dopas hundarna inför loppen.
Rachel knyts i sin tur samman i en gäckande gemenskap med Nattfjärilen. Något som stör Nathaniel, samtidigt som han gör sina första erotiska lärospån i övergivna hus tillsammans med en ung servitris, endast kallad Agnes då deras första samlag ägde rum i ett hus på Agnes Street.
Syskonen lever i en gränslös tillvaro. De gränser som är satta för dem överskrids hela tiden. De rymmer från sina internatskolor, och deras beskyddare rör sig i lagens utmarker. Och vart tog föräldrarna egentligen vägen?
Kring detta kretsar romanens första del. I de senare delarna möter vi Nathaniel längre fram i livet när han försöker ta reda på vad som hände med föräldrarna. Jag spoilar inte alltför mycket om jag säger att vi då ser en spionhärva som dels rymmer aktiviteter under kriget, dels aktiviteter efter kriget där Michael Ondaatje ger en föga smickrande bild av det brittiska engagemanget på Balkan.
Och allt faller på plats, eller det mesta. Alla gestalter vi tidigare mött har en roll i härvan och inte minst spelar ungdomarnas mamma en framträdande roll. Här tycker jag dock att romanen förlorar i spänst. Nathaniel tänker i slutet: ”Vi organiserar våra liv med hjälp av historier som nätt och jämnt hänger ihop. Som om vi har gått vilse i ett förvirrande landskap där vi samlar in det osynliga och outsagda.”
Problemet är att alltför mycket i romanen till slut blir både synligt och utsagt. Där tonåringarnas gränslösa tillvaro tar form mot en djupt fascinerande fond av gåtfullhet och undanglidande gestalter blir deras senare liv inte bara ett sökande efter klarhet, utan också just denna klarhet.
Annars finns det en fin spänning mellan Nathaniels gränslöshet och den trygghet han finner i de muromgärdade hus där han senare lever. Jag hade hellre sett det temat fördjupas än fått svar på alla frågor som ställs i början.
