David Toscana
Den sista läsaren
(El último lector, 2005)
Övers. Hanna Axén
Atlas i samarbete med Boca förlag, 2009
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
”I begynnelsen skapade Gud Himmel och Jord. Lucio skakar på huvudet. Varför förtydliga att begynnelsen är begynnelsen? Han stryker de två första orden och ändrar ordföljden något. Gud skapade himmel och jord. Mycket bättre, tänker han.”
Litteraturen är den sanna verkligheten i den uppmärksammade mexikanske författaren David Toscanas metaroman Den sista läsaren, hans andra bok som översatts till svenska. Handlingen utspelar sig i den fattiga byn Icamole där bibliotekarien Lucio och hans son Remigio bor. Det har inte regnat på över ett år, men Remigio har fortfarande kvar lite vatten i sin brunn. Han kan tvätta ansiktet och vattna sitt ståtliga avokadoträd. Lucio är en kräsen bibliotekarie som ytterst kritiskt läser de böcker han får in på sitt bord. Den litteratur han ogillar sätter han censurstämpel på och kastar i ”helvetet”: ett rum fullt av kackerlackor.
En dag upptäcker Remigio till sin förskräckelse en död flicka på sin brunns botten. Hon är i trettonårsåldern, mycket vacker och har inga synliga skador på sin kropp. I panik vänder sig Remigio till sin far som genast börjar leta efter lösningen på problemet i sina mest älskade böcker. Det första svaret blir att flickan ska begravas invid avokadoträdet. Att blanda in den korrumperade och hotfulla polisen är uteslutet. Eftersom flickan har ett födelsemärke på den vänstra kinden kan hennes öde sannolikt jämställas vid en viss Babettes. I romanen Babettes död av författaren Pierre Laffitte dog den unga väna huvudpersonen under den franska revolutionen då hon i ett tumult blev förföljd av män med påkar och andra vapen. Också hon hade ett födelsemärke på sin vänstra kind. Lucio och Remigio börjar kalla flickan för Babette. Snart kommer polisen till byn och letar efter en försvunnen flicka. Lucio förvirrar dem genom att läsa ett stycke ur Babettes död, och i texten finns en fingervisning om att det kan vara vattenutköraren Malquisedec som är den skyldige till flickans död. Malquisedec torteras till döds på polisstationen. Babette heter egentligen Anamari och hennes litteraturintresserade mor kommer och besöker byn. Hon och Lucio får genast kontakt och modern accepterar att hennes dotter dött på liknande sätt som Babette.
Den yttre berättelsen är en gestaltning av det egentliga temat: fiktionens makt över realiteten. Toscana fyller Den sista läsaren med långa stycken av litteratur som har mer eller mindre relevans för historien i Icamole. Lucios läsande och hans tankar kring böckerna skildras noggrant, han står inte ut med dåliga stilgrepp och han ändrar ordföljd och annat även i Bibeln.
Tidsmarkörer saknas nästan helt i Den sista läsaren, det enda man får reda på är att Lucio förkastar böcker som hänvisar till filmer. ”Visserligen föraktar Lucio filmkonsten som sådan, men hans förakt mot den här sortens författare grundar sig på något helt annat. De förtjänar inte att kallas författare när de istället för att ta sig tid att beskriva ett leende, en frisyr, en blick eller ett beteende skickar iväg mig för att se en film.” Han tycker däremot om litteratur med ett ”evigt presens: ett omedelbart presens, påtagligt och sant.” Anamaris sorgliga död är en viktig tråd i romanen, men vad som egentligen hänt henne förblir en gåta. Hon får heta Babette och glider på så sätt in i litteraturen, en värld där allt är möjligt.
Toscana kallar sin stil för ”otyglad realism” (realismo desquiciado) och han tillhör den nya litterära latinamerikanska rörelsen som går emot den magiska realismen. Förebilder är Marcel Proust, Juan Rulfo, Jorge Luis Borges, Italo Calvino och 1500-talsförfattaren Miguel Cervantes. Toscana skriver en exakt och kompakt prosa där detaljerna är självlysande. Den sista läsaren är en vacker hyllning till läsakten där gränserna mellan verklighetsdiktning och inbillningskraft går samman.
