arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Filosofisk fabel för vår tid


Filosofisk fabel för vår tid


Yoko Tawada
En isbjörns memoarer
(Etüden im Schnee, 2014)
Översättning: Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan, 2019

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019

 

Omslag En isbjörns memoarer

Yoko Tawadas roman En isbjörns memoarer börjar som en fabel, fortsätter realistiskt och avslutas filosofiskt. Parallellt kan den läsas som en sociologisk studie som sträcker sig från ryska revolutionens 1910-tal fram till vår egen liberala sköna nya värld hundra år senare. Berättad med fabelns hjälp alltså, för i centrum står tre generationer isbjörnar.

I bokens första del, ”Mormors evolutionsteori”, möter vi just mormor isbjörn. Hon börjar sin cirkusbana i Sovjetunionen med att stå på två ben (en blinkning till Orwells Djurfarmen där grisarna lär sig detsamma och rabblar att två ben är bättre än fyra).

Av revolutionen och den nya människan (och nya isbjörnen) följer att mormor tillbringar alltmer tid på sammanträden och kongresser. Så småningom blir hon bästsäljande memoarförfattare i Berlin och Kanada. Vi befinner oss i en omvälvande tid. Ingenting tycks omöjligt, inte heller för en isbjörn.

I del två, ”Dödskyssen”, är det efterkrigstid. Nu befinner vi oss i DDR. Isbjörnsdottern Tosca och djurskötaren Barbara är dragplåster på Cirkus Union. Tillsammans i ett föreställningsnummer förför de publiken med en tungkyss och en sockerbit, den så kallade dödskyssen. Yoko Tawada växlar i den här delen berättarperspektiv och låter istället en människa, djurskötaren Barbara, vara berättarröst. Utifrån Barbaras arbetarbakgrund, en frånvarande far och bristande skolgång förstår man hennes bekräftelsebehov, liksom hennes starka längtan efter samhörighet. Efter att ha börjat som städare och alltiallo på cirkusen – som också är hennes hem och familj – befordras hon av en tillfällighet till statscirkusens isbjörnstämjare. En dröm går i uppfyllelse som hon förverkligar tillsammans med Tosca.

I romanens tredje och sista del, ”Till minne av Nordpolen”, föds Toscas son Knut på ett Zoo i Tyskland. Vi är framme i vår egen tid. De cirkuskonster isbjörnarna fortsatt förväntas göra förnyas, däremot förändras inte deras villkor eller maktförhållandena. Demokrati och rättigheter till trots förblir en isbjörn ett djur i bur, även om formerna för fångenskapen modifieras.

I ett snöfall mot slutet antyds en cirkelrörelse. Är vi tillbaka där det började, undrar man? Tillbaka till den tid då de band underliga föremål under mormors tassar för att få henne att stå och gå som en människa? Eller är snön på väg att täcka över allt och göra det nytt igen? Knut iakttar och funderar:

Snön såg först förvånansvärt mörk ut, fastän den inte var något annat än vita kristaller. Det snöar! Det var mirakulöst att de ljusa färgernas rörelser omedelbart såg mörka ut. Det snöar. Flingorna snurrar medan de faller. Det snöar. En flinga till. Det snöar! Och en till. Det snöar!

En isbjörns memoarer är en roman om samhörighet och tillhörighet. Men den kan också läsas som en modern arbetar- och kollektivroman som med fabelns hjälp får oss att skymta den moderna människan i den globala plattformsekonomin. Som lika lite som isbjörnarna har makt och verktyg att fatta beslut och vara delaktig.

Yoko Tawada gör utifrån ett oväntat perspektiv en lyckad spaning efter det tidsbundna och det tidlösa, avlyssnat och fångat i en blandning av småputtrigt berättande och vass iakttagelse, varierat i tre kapitel. Dessutom är En isbjörns memoarer en berättelse utanför boxen. Yoko Tawadas val av genre och form visar på en vilja att tänka nytt för att skildra det nya.

Hennes isbjörnar får mig att tänka på både Mors lilla Olle och folksagan om Guldlock, och att fabel och saga visar sig fungera fint i den filosoferande berättelsen.

 

GERT LUNDSTEDT