Alain Mabanckou
Ett piggsvins memoarer
(Mémoires de porc-épic, 2006)
Övers. Karin Lidén
Weyler Förlag, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011
Alain Mabanckous roman Ett piggsvins memoarer liknar inte mycket annat i romanväg. För hur nära har man egentligen kommit ett smådjurs bekännelse och livsberättelse till ett träd i sin tidigare läsning undrar jag. Svaret blir: inte särskilt. Men här är det alltså ett piggsvin som öppnar sitt hjärta. Ett stort afrikanskt baobabträd blir hans förtrogne och med både skärpa och reflektion låter den taggiga varelsen händelse efter händelse i sitt spektakulära liv komma i dager. Enligt vår berättare finns det vänliga såväl som skadliga representanter bland alla de djur som enligt myten utgör dubbelgångare till den afrikanska befolkningen. Själv har han tillhört de senares skara, och har under åratal gått vid den ökända banditen och mördaren Kibandis sida.
Underligt nog kommer man att tänka på Franz Kafka. En människoliknande röst hos ett litet förvandlat djur kan förefalla bekant. Men snarare skulle jag skylla associationen på den rådande tonen i Ett piggsvins memoarer. En ton av humor, absurditet, distans och saklighet, i någon slags salig blandning. Språket, eller ordflödet, är också torrt och byråkratiskt på samma vis, även om Mabanckou låter piggsvinet skvala på med kommatecken som enda skiljetecken.
När de beryktade vita etnologerna, eller de så kallade socialantropologerna flikar det språkbildade piggsvinet in, dyker upp i byn för att bevittna en begravningsritual blir just absurditeten extra understruken. De vita måste bara få färdigt sin jäv* bok och behöver krydda med en dos magi och svart galenskap. Men, undrar man i byn, hur kommer det sig att det alltid dör någon precis när de vita anländer? Hur kan de alltid pricka in dagen för det dansande liket som ska peka ut vem som ätit det (vilket i sammanhanget betyder dödat, ingen sägs dö en naturlig död nämligen)?
Utifrån denna berättarposition i ungefärlig knähöjd blir det många gånger roligt. Vår taggiga vän på plats har också en förmåga att blicka in i mänsklighetens mer solkiga konventioner. Ifrågasätta deras självgodhet och dumhet. Se med klara ögon. För vad som ger denna annorlunda historia en ytterligare dimension är insikten om dess genomgående allvar. Saker och ting börjar spåra ur för radarparet Kibandi och dubbelgångare när de ger sig i kast med att döda ett litet barn. Piggsvinet får ingen bra magkänsla, det är något som inte stämmer. Med sorg i rösten fortsätter han att berätta för trädet om hur upplösningen närmar sig. Han har på något sätt lyckats överleva sin egen död, men anar ändå att det förmodligen inte är särskilt långt kvar.
Ett så kallat efterord knyter samman romanen med författarens tidigare framgång, bardiskskildringen Slut på kritan (2008). Det är barägaren den långsamma snigeln som bearbetat ett efterlämnat manus och värnar om sanningen kring textens tillkomst. Kanske även här ett medvetet tankespår till den tjeckiske författaren? Tveklöst är i alla fall att Mabanckou, verksam bland annat som professor i fransk litteratur i Kalifornien, smyger in en rejäl dos gediget kulturstoff i sin underliga fabel. Ett piggsvins memoarer lämnar sin läsare i funderingar, och med ett förvånat och roat leende på läpparna.
