Adolfo Bioy Casares
Morels uppfinning
(La invención de Morel, 1940)
Översättning: Lasse Söderberg
Modernista, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2015
Den argentinske författaren Adolfo Bioy Casares (1914-1999) stod länge i skuggan av andra berömda landsmän som Borges, Cortázar och Sabato. I det nyskrivna förordet till den svenska nyutgåvan av Morels uppfinning skriver översättaren Lasse Söderberg om Bioys och Borges litterärt fruktbara vänskap, som resulterade i en rad samarbeten inom den fantastiska litteraturens domäner. Det var också Borges som skrev ett entusiastiskt förord – som här trycks som efterord – till den roman som skulle innebära Bioys genombrott 1940, och där den femton år äldre kollegan passar på att plädera för äventyrsromanen framför den psykologiska romanen.
Platsen är ett territorium som kanske mer än något annat förknippas med den klassiska äventyrsromanen – den öde ön. En författare och tillika förrymd fånge från Venezuela har varit här i hundra dagar när han börjar skriva en dagbok som emellanåt kommenteras i fotnoter av dess fiktive utgivare. Berättaren har slagit sig ner i ett obebott hus som han kallar för ”museet” men tvingas ta sin tillflykt till träskmarkerna när en grupp främmande människor dyker upp. Han iakttar dem i hemlighet och blir förälskad i den gåtfulla Faustine som brukar betrakta solnedgången från öns klippor.
Det dröjer dock inte länge förrän de realistiska utgångspunkterna kastas över ända. När huvudpersonen försöker ge sig till känna ignoreras han fullständigt – som om han vore osynlig. Förklaringarna är dock inte psykologiska, utan metafysiska. Berättaren inser att ”den situation jag upplever inte är den som jag tror mig uppleva”; ett intryck som förstärks av det besynnerliga faktum att såväl solen som månen har fördubblats på himlen. Han spekulerar i vad som ligger bakom denna förskjutning i verkligheten – kanske rör det sig om varelser på besök från en annan planet, eller har han i själva verket spärrats in på ett dårhus – utan att själv annat än glimtvis kunna erinra sig detta?
Det visar sig att en av gästerna – vetenskapsmannen Morel – har mixtrat med verklighetens grundvalar. Med hjälp av apparater som placerats i husets källare och som drivs med energi av tidvattnet, alstras bilder av människorna på ön som sedan projiceras som om de vore helt verkliga. På minst sagt finurliga sätt lyckas Bioy excellera i konsekvenserna som följer på detta tekniska ingrepp, i synnerhet när dessa kombineras med berättarens kärlek till Faustine. Att i detalj redogöra för de oväntade och hisnande vändningarna vore oklokt, eftersom romanens värde till stor del vilar på just dessa konstnärligt sofistikerade och filosofiskt eggande överraskningar.
Såväl Borges som Octavio Paz har beskrivit Morels uppfinning som en fulländad roman. På ett plan är jag benägen att hålla med; tolkningsmöjligheterna är otaliga och efter avslutad läsning fortsätter Bioys märkliga skapelse att alstra frågor om odödligheten, tidens gång, verklighetens beskaffenhet och skapandets ensamma villkor. Men också perfektionen kan ha sina begränsningar. Har man en gång konfronterats med dessa sinnrika överraskningseffekter, finns det något i det intellektuella äventyret som bleknar förvånansvärt snabbt – på samma sätt som även den skickligaste trollerikonst är avhängig av att publiken hela tiden byts ut mot en ny, som ännu inte anar någonting.
