J. M. Coetzee
Jesus barndom
(The Childhood of Jesus, 2013)
Översättning: Ulla Danielsson
Brombergs förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2014
Nej, den här boken är för egendomlig. Man vill bara lägga den åt sidan. Ändå läser man vidare. Och så plötsligt börjar den gripa tag. Tränga sig på. Det blir allt svårare att sluta tänka på den. Man läser om stycken för att hitta en nyckel. Finns det en nyckel?
En man och en femårig pojke, Simón och David, anländer med båt från ett flyktingläger till en spansktalande stad som heter Novilla. Den kanske kan beskrivas som den mardröm som klimatskeptikerna hävdar skulle bli följden om den västerländska livsstilen byttes mot en som sätter ekologi och solidaritet främst. En plats där man bara äter vegetariskt och bröd, bor i kollektiva bostadsblock och tillbringar fritiden med att gå på kvällskurser i filosofi eller krokiteckning. Simón får anställning med att lasta säckar i hamnen, ett tungt och slitsamt arbete som ändå blir uthärdligt tack vare de vänliga och hjälpsamma arbetskamraterna som alla blir förtjusta i lille David.
David måste ändå ha en mor, menar Simón. Och hon bör rimligen finnas i närheten. Under en promenad får de syn på tre tennisspelare, två män och en kvinna, kanske kvarlevorna av en novillansk överklass. Det där är din mor, säger Simón och pekar på kvinnan. Hur vet han det? Han bara vet det. Och när Simón förklarar saken för Inés, som kvinnan heter, så säger hon efter viss tvekan ja. Inte bara till att hon ska ta hand om pojken utan att hon faktiskt är hans mor. Därmed är problemen lösta. Nej, förstås inte. De har bara börjat.
Vad handlar denna den kanske mest förbryllande av Coetzees romaner egentligen om? Om utopins omöjlighet? Är Novilla ett slags Kuba? Eller beskriver den hur det känns att komma som överlevande från ett koncentrationsläger till en fredlig stat och där mötas av en vag välvilja men inget riktigt engagemang? Är det i själva verket en skildring av det skugglika land vi hamnar i när livet tar slut? För inte är det väl om Jesus i alla fall?
Jovisst är det om Jesus. Men om man bortser från de enkla och övertydliga parallellerna (Josef, Maria, jungfrufödsel osv), så är det en mångbottnad Jesusberättelse om ett allt för komplicerat barn. Simon och Inés förstår sonen bara delvis, men ändå bättre än de flesta. Skolan som David börjar i gör det inte alls. David är problembarnens problembarn; han kan inte lära sig läsa, han kan inte lära sig räkna, sen läser han plötsligt långa stycken ur ett exemplar av Don Quijote som han ständigt bär med sig. Ljuger han? Skriv ”jag måste tala sanning” på tavlan, säger läraren. David skriver: Yo soy la verdad. Jag är sanningen.
Bibelns berättelse om Jesus vilar på en stor trygghet. En personlig Gud finns där, bakom och ovanför allt, och utgör garanten för att Jesus sällsamma uttalanden och grymma livsöde får sin förutbestämda mening. Även Davids gåtfulla beteende pekar mot något annat och större, som bara han ser, men i hans fall förefaller detta något snarast bestå av siffror, tal, relationer mellan tal och däremellan ett stort tomrum. Är den personlige guden alls med i det här spelet? Ja, möjligen i gestalt av en njutningslysten, våldsbenägen cyniker vid namn señor Daga som David säger att han helst vill bo hos. Ingen trygghetsskapande relation direkt.
Och därutöver finns förstås de båda ickeföräldrarnas icke återgäldade kärlek till sitt avvikande barn.
Jesus barndom är en bok som ifrågasätter nästan allt – ideologier, värdesystem, läsarens tolkningar och kanske först som sist själva romanformen. Konsekvent och imponerande utan tvekan, men om författaren fortsätter ännu längre på den här inslagna vägen kan man misstänka att åtskilliga av hans läsare kommer få svårt att följa med honom.
