Amitav Ghosh
En flod av rök
(River of Smoke, 2011)
Översättning: Ylva Gislén
Palaver Press, 2022
Texten har publicerats i Karavan 2/2023
Floden är Pärlfloden i vars delta handelsmetropolen Kanton (dagens Guangzhou) ligger. Röken är röken från de långskaftade opiumpiporna som i vindlande arabesker flyter ut och följer vindarna bort från de ställen där människor drömmer förgiftade drömmar och förlorar sitt medvetande och sitt hopp.
En flod av rök är andra delen i den bengaliske författaren Amitav Ghoshs Ibistrilogi. Del 1, Ett hav av vallmo, utkom i svensk översättning 2021. Det blåser många och växlande vindar genom Ghoshs verk: lyckans vindar, ödets vindar, tillfällighetens vindar. Fram och åter över havet seglar skeppen med handelsmän, pirater, skuldslavar, smugglare, naturforskare, hortikulturister och besättningar hopsamlade från världens alla hörn.
På ett av de allra finaste, Anahita, befinner sig nu, året 1838, den indiske parsiske handelsmannen Bahram Modi, som är skeppets ägare. Han har verkligen förvandlat sig själv – från Mr Modi, den förbisedde, hukande svärsonen i Bombays ledande skeppsbyggarsläkt till den superrike självsäkre, jovialiske köpmannen Barry Moddie. Nu är han på väg till Kanton, den för honom magiska staden. Det är bara där han kan vara sitt nya jag. Bahram/Barry är en olycklig man som blivit lycklig. Han känner sig fri i en allt mer frihetlig tid.
Ibistrilogin kan sägas vara en romanserie om den tidiga liberalismen. Om frihetens vindar och dess anda som oemotståndligt bryter fram, och ger människor som varit bundna av klasshierarkier, kastregler och rasfördomar nya och oanade möjligheter. Man kan alltid förändra sig, omvandlas, bli en annan. Välja en ny identitet. Och det gör verkligen många av gestalterna i trilogin. Inget i deras liv tycks vara stöpt i en enda form.
Bahram Modi slår sig fri genom att ägna sig åt handel i stället för familjens påbjudna skeppsbyggeri. Han följer sin känsla för vart kommersens vindar blåser. Den känslan säger honom att det man ska handla med i stor skala, om man har kapital och vill öka sin rikedom, är opium. I Kina transformerar opiet redan det engelska imperiets handel med det jättelika kejsarriket som tidigare efterfrågat så lite av det som västvärlden erbjuder.
Med opiet förändras maktbalansen och handelsbalansen mellan England och Kina. Det kinesiska handelsöverskottet smälter ihop. England stiger. Kina sjunker. Ner i förtvivlan och missbruk och underkastelse.
Och hur skulle väst inte kunna segra när det är beväpnat till tänderna inte bara med de modernaste dödligaste vapnen utan också med kombinationen av gammal religion och ny ekonomisk teori. ”Frihetens och marknadens egen kraft är ingenting annat än Guds egen andedräkt”, säger en av de engelska handelsmännen (ett uttalande som Ghosh hämtat direkt från Kantons handelskammares protokoll).
Men under den resa som inleder En flod av rök slår en tyfon till. Vindarna ryter och vågorna slår över Bengaliska viken och krossar nästan Anahita. En stor del av lasten, lådor med opium som skulle gjort Bahram till den rikaste köpmannen i Kanton, kanske i världen, går förlorad.
Det är ett förebud. Den lyckliga tiden för Bahram och de brittiska opiumhandlarna är över för den här gången. Kina har fått nog. Kejsaren, den tyranniske manchuen som européerna kallar honom, bestämmer sig för att försöka stoppa inflödet av opium och skickar en guvernör vid namn Lin Zexu till Kanton. Lin har den för västerländska handelsintressen obehagliga egenskapen att vara både handlingskraftig och omutbar.
Skeendet driver ohjälpligt mot katastrof. England är ju 1800-talets världspolis och kan inte tillåta angrepp på dess frihetliga kapitalistiska rättigheter och dess kristna moral utan att ta till våld.
Ibland undrar man som läsare hur man ska kunna engagera sig i alla de personer som stiger fram i den här berättelsen; från den falskeligen anklagade, avsatte och fängslade rajan av Rhaskali, Neel Rattan Haldar, till den med viss rätt avsatte och fängslade kejsaren av Frankrike – Napoleon Bonaparte. Båda visar sig dock ha det rätt bra i sina nya liv – i alla fall om man får tro romanen.
Men alla händelselinjer, bihistorier och intriger i romanen – hur hänga med i dem? Det visar sig gå förvånansvärt bra. Det är någonting med det konkretas magi. Detta är inte detaljrikt. Det är en storm av detaljer, av ord, av termer som kastas över läsaren. Allt ska få namn, allt ska få färg och form och smak. Alla dessa växter, blommor, maträtter, typer av båtar.
Ändå – man vill inte ha mindre utan mer. Fler namn, fler detaljer. Och plötsligt sitter man och söker på nätet för att ta reda på hur Thunbergkamelian egentligen ser ut.
Här finns verkligen det som allt oftare efterlyses när det gäller svenska romaner. Den stora, färgrika, på en gång sammanhängande och konkreta berättelsen om det vi inte redan kände till.
Det är ett makalöst projekt Ghosh gett sig in på. Och han lyckas ro det hela i land. Åtminstone så här långt.
Det är tydligt att Amitav Ghosh både älskar och hatar den värld han frambesvärjer. Han vill stiga in och försvinna i den, så som enligt legenden den kinesiske konstnären Wu Tao Tzu (eller mera korrekt Wu Daozi) gjorde. Han vill att vi också ska försvinna in i den. Och vi gör det gärna.
