Damon Galgut
Arktisk sommar
(Arctic Summer, 2014)
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2015
I sin roman Bedragaren visade sydafrikanen Damon Galgut en fin känsla för själens små rörelser. Huvudpersonen gav för längesedan ut en diktsamling. När han förlorar sitt arbete till följd av kvoteringspolitiken i det nya Sydafrika drar han sig tillbaka och börjar skriva dikter på nytt. Men är han verkligen poet? Innerst inne?
Gestalten drivs av tvivel, möjligen av självbedrägeri, och Galgut fångar med små medel spänningen och tvetydigheten i hans upplevelse.
Även om historien i Damon Galguts nya roman Arktisk sommar är av annat slag, och utspelas i en annan tid och i helt annan inramning, finns tydliga beröringspunkter. Den här gången skriver dock Galgut med starka fakticitetsanspråk. Romanen handlar om den brittiske författaren E. M. Forster. Vi får följa honom under åren kring 1910 fram till utgivningen av En färd till Indien 1924, med några avslutande klipp längre fram i Forsters liv.
Damon Galguts tolkning av Forster genereras av två saker: jakten på intryck och erfarenheter för romanen om Indien och författarens homosexualitet. De två omständigheterna tvinnas samman i en väv där Forster förefaller paradoxalt icke-närvarande i sitt eget liv.
Först möter vi honom på båten till Indien. Passagen ger romanen dess grundackord: Forster möter en brittisk kolonialofficer som talar öppet om sin sexualitet, men Forster värjer sig. Han plågas av sina fantasier om män, och han har ännu aldrig haft kroppslig kontakt med någon. Men han står inte endast vid sidan av sin sexualitet, han kan han inte heller inse att han trots sina framgångsrika romaner är författare. Det är som om allt händer någon annanstans – och någon annan.
I det avseendet kan vi se Arktisk sommar som en bildningsroman. Forster kommer genom möten med män han älskar, men aldrig fullt ut kan få, fram till en mognare insikt om sitt liv.
Under den processen sliter han också med sin planerade roman om Indien, men manuset blir liggande halvfärdigt innan mötet med makarna Woolf och Bloomsburygruppen får honom att på allvar ta itu med det.
Damon Galguts prosa är glasklar, ibland övertydlig. Han skapar laddade stämningar och situationer där Forster tvingas ta ställning dels på personlig nivå, dels till yttre skeenden och den brittiska kolonialismen. Men det vilar en stram melankoli över texten, ett luttrat vemod format av sveken och den kärlek som bara yttrar sig som förlust.
Det är också i den avklarnade gestaltningen av Forsters inre upplevelse som texten skimrar. Bilden av britterna blir mer schablonartad.
