Ondjaki
Visslaren
(O Assobiador, 2002)
Övers. Yvonne Blank
Bokförlaget Tranan, 2009
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
Den angolanske poeten och prosaisten Ondjaki betraktas av många som en av de mest spännande bland det portugisiskspråkiga Afrikas yngre författare. Redan översatt till många språk, presenteras han här för första gången på svenska med den egenartade och fascinerande lilla romanen Visslaren, i lyhörd översättning av Yvonne Blank.
Handlingen utspelar sig i en avsides belägen liten by. Det är oktober, regnperiod. Regnet faller ihållande och fullkomligt ljudlöst. En dag kommer en främling till byn. Han går in i byns kyrka och börjar vissla, men hans visslande liknar ingenting som någon hört förut. Till och med fåglarna samlas vid ett av kyrkans fönster för att lyssna, andäktigt tysta. Byns präst, som sitter längst bak i kyrkan och lyssnar, kommer aldrig på tanken att för den okände påpeka det olämpliga i att vissla i detta helgade rum, utan blir istället både rörd till tårar och uppfylld av en inre glädje. För Visslaren själv tycks de ljud han frambringar snarast fungera som en ventil för en djup sorg, men för dem som hör honom öppnar de himmelska melodislingorna helt nya perspektiv – det som tidigare varit otänkbart blir plötsligt självklart, och allting förvandlas.
Människorna i den lilla byn: den relativt unga kvinnan Dissoxi, som fyller sitt hem med salt och längtar efter havet; den mycket gamla kvinnan dona Rebenta, som redan två gånger mottagit sista smörjelsen, men som båda gångerna gäckat döden och levt vidare, liggande i sin säng; änkan dona Mamã, som sedan tjugosju år tillbaks delar sin tid mellan hemmet och kyrkogården; dödgrävaren KoTimbalo, som inte på länge har begravt någonting annat än djur, men som plikttroget infinner sig på sin arbetsplats varje dag, bara för att sitta under ett träd och vänta; byfånen KaLua, som finner sin största glädje och njutning i att uträtta sina behov i det fria; den kringresande försäljaren KeMunuMunu, väl känd av byborna, men utanför deras – och varje annan – gemenskap, ständigt på resande fot, utan rötter - för alla dessa förändras tillvaron i grunden, då de påverkas av visslarens toner.
Prästen stänger kyrkan i flera dagar, för att få vara ensam med Visslaren, men på söndagen slås kyrkportarna upp, och klockorna ringer till mässa, en mässa vars like ingen tidigare skådat, helt präglad av Visslarens förtrollade och förtrollande musik, som öppnar allas ögon för livets skönhet och rikedom.
Detta låter ju mycket förandligat, och helt klart spelar det andliga en viktig roll i romanen. Det heliga sjutalet gör sig påmint vid flera tillfällen – visslingen sprids i ”sju olika visslingskorridorer”, KeMunuMunu försöker samla ljudet i sju små flaskor. Visslingens väsen beskrivs på ett ställe så här: ”ett slags heliga toner, ett änglarnas renaste latin; eller vem vet, kanske var det Gud fader själv som viskade!” På ett annat beskrivs dess verkan på följande sätt: ”Den ålderstigna, extatiska församlingen såg uppåt, åt sidorna, såg fåglarna, såg ljuset, ljuset! Såg den som satt bredvid i ögonen, kände sin bänkgrannes hjärtslag, men accepterade med förbehållslös resignation att det inte fanns något att söka efter, bara att leva för.” Efter allt detta kommer berättelsens klimax som en överraskning för läsaren, varför det vore synd att i detalj beskriva den – jag nöjer mig med att säga att när förvandlingen, befrielsen, lyckan till sist kommer, tar den sig påfallande fysiska uttryck.
Vad vill då denna lika intensiva som gåtfulla berättelse säga oss? Kanske något om musikens makt över människors sinnen, långt bortom språket och förnuftet. Kanske något om det orimliga i varje försök att bygga vattentäta skott mellan det andliga och det kroppsliga. Kanske något om människans ständiga, och ständigt gäckade, längtan efter någonting djupare, vackrare, fullkomligare, som hon tror sig kunna finna endast fjärran från den vardagliga tillvaron. Ondjakis till omfånget så anspråkslösa roman inbjuder till många olika tolkningar – själv varken tolkar eller förklarar den någonting. Den bara försätter oss i en stämning, den bara utmanar, förvillar och hänför oss. Och det är vackert så.
