Mohsin Hamid
Missnöje och dess civilisationer
Rapporter från Lahore, New York och London
(Discontent and Its Civilizations, 2015)
Översättning: Erik MacQueen
Natur & Kultur, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2016
Mohsin Hamid är en perfekt representant för världens nya mångkulturella elit. Född i Pakistan, med juristexamen från Stanforduniversitetet, en gång anställd hos världens dyraste konsultfirma, McKinsey, med tidigare bostadsadresser i New York och London och därtill etablerad som en hyllad skönlitterär författare.
Men sådant hjälper inte alltid i världen efter den 11 september 2001. Den som har fel hudfärg, fel religion, fel pass får räkna med att misstänkas och kanske förödmjukas. Avgörande är passet förstås, det gröna passet från det utpekade tillhållet för fundamentalister, Pakistan. Han kunde göra sig av med det. Men då skulle han förneka vem han är, sin historia, sin släkt, sina barndomskompisar, sina minnen. I stället för att fly det pakistanska flyttar han och hans fru tillbaka dit i ungefär samma veva som de får sitt första barn.
Att bo i Lahore är både lätt och svårt. Vid datorn är världens alla hemsidor ett knapptryck borta, precis som i London, en författare behöver inte sakna något. Livet i Lahore är ett liv i en storfamilj, så som han minns det från barndomen. Men samtidigt finns känslan av att vad som helst kan hända. ”I måndags blev min mors och min systers ögonläkare mördad. Han var shiit … Hans tolvårige son blev avrättad med ett skott i huvudet.”
Det är en absurd, motsägelsefull och grym värld som uppstått. Tacksam att exploatera är den ju också för en författare som Mohsin Hamid, som är expert på att fånga den svarta komiken i tillvaron. Han har gjort det i flera romaner (den senaste var Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien), men nu, denna gång, i en samling spännande artiklar och essäer. Här finns texter om litteratur, teveserier, e-böcker, förälskelser och att bli pappa. Liksom en hyllning till Hamids favoritbok, Antonio Tabucchis Påstår Pereira. Tabucchis ideal är uppenbart också Mohsin Hamids – att skriva med lätthet om det svåra, att blanda in politik fast det inte anses så finlitterärt, att hellre skriva kort än långt.
Lite paradoxalt är det kanske då att det är de längre artiklarna i denna samling som starkast griper tag; inte oväntat de som handlar om väst och öst, USA och Pakistan.
Om Pakistan skriver Hamid: ”Mycket är fruktansvärt, mycket är vackert och mycket hamnar däremellan.” Han vägrar envist att erkänna den skurkroll som landet så ofta tilldelades och fortfarande tilldelas i filmer och nyhetsmedier. ”Det Pakistan jag kände var ett Pakistan mellan tagningarna, ett Pakistan utan smink och huggtänder i plast, en hårt arbetande skådespelare med slitna skor, sammansvetsad släkt och ett hjärtligt skratt.”
Det är ett brokigt, mångfacetterat land med en livlig kulturscen och en uppkäftig pressdebatt, ett land som dock allt för ofta tenderar att falla ut i nationalism (motiverad av det eviga hotet från Indien) och religiös fanatism och skylla sina tillkortakommanden på främlingar, främmande länder och deras konspirationer.
Men nationalistisk förblindelse finns också hos Pakistans eviga motpol och eviga bundsförvant USA, som nu låter förarlösa drönare bomba landets norra del med dramatiska följder för människors liv.
Om någon i USA skulle hävda att ett främmande imperium skickade ut flygande robotiserade farkoster för att döda landets innevånare, så skulle det ses som ”science fiction eller paranoid överlevnadssekterism på absoluta ytterkanten”. Men i Pakistan är det dessvärre verklighet.
Bokens titel talar om civilisationer. ”Civilisationer är illusioner”, säger Hamid. ”Men dessa illusioner är genomgripande, farliga och mäktiga.”
Föreställningen om civilisationernas kamp har spelat en stor roll i post-11-september-världen. Det är en föreställning som betraktar ”västerlandet” och ”islam” som inkompatibla operativsystem. Som gör det möjligt att förneka vår gemensamma mänsklighet. Dess rättfärdigande heter våld.
”Våra civilisationer får oss inte att drabba samman. Nej, våra sammandrabbningar gör det möjligt för oss att låtsas att vi tillhör olika civilisationer.”
