Line Papin
Det tredje kriget
(Les os des filles, 2019)
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate bokförlag, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2021
De senaste åren har det givits ut allt fler (och välbehövliga) litterära skildringar av Vietnamkriget ur ett vietnamesiskt perspektiv från författare som Viet Thanh Nguyen, Duong Thu Huong och Bao Ninh. Den fransk-vietnamesiska författaren Line Papin, som är född 1995 och romandebuterade blott tjugo år gammal, tar också hon avstamp i kriget. Men merparten av romanen är inte en berättelse om krig i bokstavlig bemärkelse utan om det inre krig som huvudpersonen Line utkämpar efter att hon, hennes vietnamesiska mamma och franska pappa lämnat det Vietnam där hon är född och flyttat till pappans hemland. Historien börjar dock tidigare, redan i mitten av 1900-talet i en liten vietnamesisk by där huvudpersonens fattiga men vetgiriga mormor växer upp. Sedan följer en relativt kort skildring av hennes döttrars ungdom i ett fattigt och krigshärjat land men i ett ganska kärleksfullt hem. En av dessa döttrar möter en fransman och blir huvudpersonens mor.
Papins roman uppehåller sig förvisso inte vid Vietnamkriget (eller ”det amerikanska kriget” som det kallades i Vietnam) men man kan ändå säga att hon förhåller sig till och river upp de bilder av landet som till stor del är en produkt av just den västerländska rapporteringen om kriget. Säg ”Vietnam” och många västerlänningar ser antagligen direkt framför sig bilder av nakna flyende barn och det yttersta armod. Papins Vietnam är visserligen fattigt men också ljust och lyckligt. Visserligen går det att hävda att huvudpersonen Lines bilder är färgade av romantiserad nostalgi, men de är lika mycket en sida av Vietnam som eländesskildringarna. Det är istället när Line kommer till Paris som mörkret sänker sig. Skild från sina vänner, sin mormor och sina mostrar i det nya kalla landet utvecklar hon svår anorexi.
Det tredje kriget har som redan framgått framträdande autofiktiva drag. Det hindrar dock inte perspektiv och pronomen från att växla så att berättarrösten ömsom talar i första, ömsom tredje person. Med detta grepp växlar också närheten till det som skildras, vilket kan vara en effektiv metod för att spegla olika sätt att närma sig trauman, där avstånd ibland blir nödvändiga för att överhuvudtaget kunna benämna dem. Dock kräver dessa skiftningar en hantverksskicklighet som Papin inte riktigt har, vilket gör att det snarare än att illustrera huvudpersonens ambivalens och fragmentering framstår som om författaren prövar olika former utan att hitta hem.
Ibland påminner tilltalet nästan om en krönika eller blogg, som när berättaren förkunnar att något var ”skitjobbigt”. Och ibland blir det tvärtom svulstigt, förnumstigt och förenklande som när det om varför vissa utvecklar ätstörningar heter att: ”Man måste vara väldigt förstörd redan för att ge sig in på att förstöra än mer.”
I skildringen av mamman och relationen mellan mor och dotter finns det däremot en potential även om den inte fullt ut realiseras. Denna mamma befinner sig långt ifrån det betydligt mer vanliga porträttet av den slitande och lidande migrantmamman. Tvärtom verkar hon ha det betydligt lättare i det nya landet än sin dotter. Detta kan givetvis delvis förklaras med det relativa välstånd som väntar dem på grund av makens ställning, men det är ändå intressant. Intressant är också den mer antydda än utskrivna bitterhet som detta och vissa andra saker tycks väcka hos dottern. Det är synd att det spåret i romanen inte fördjupas mer.
Line Papin är en författare som verkar ha mycket att säga men som ännu inte helt och hållet har hittat fram till en form och ett språk för det.
