Ivan Vladislavic
Sprängskissen
(The Exploded View, 2004)
Övers. Julian Birbrajer & Jan Ristarp
Bokförlaget Tranan, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
Innan jag tog reda på vad titeln betydde förstod jag inte vad det var för sorts bok som Ivan Vladislavic har skrivit. Men nu vet jag, det är inte en roman och inte en novellsamling, utan en sprängskiss. Den består av fyra separata delar som om man sätter dem samman bildar ett Johannesburg i post-apartheid Sydafrika.
Budlander står i centrum i den första delen av sprängskissen, han arbetar som statistiker och är förtjust i en av sina kvinnliga uppgiftslämnare som han besöker i Villa Toscana. I nästa är det en sanitetstekniker, Egan, på besök i ett nytt bostadsområde fullt av problem och klagomål, som det handlar om. Han är vit men blir bjuden på middag av sina svarta kollegor på Bra Zama’s African Eatery. Nästa handlar om en konstnär, Majara, som framgångsrikt och konstnärligt exploaterat folkmord i världen. I den sista delen är en affischerare, Duffy, på väg hem från Crocodile Lodge, ett nytt bostadsområde han just arbetat vid, då han upptäcker att han glömt sin mobil och vänder åter.
Deras öden möts inte, men beröringspunkter finns: Den förlorade mobilen har samma ringmelodi som mobilen hos den kvinna Budlander åtrår. Restaurangen Egan och hans kollegor äter på är dekorerad av Majara. Budlander kör förbi Crocodile Lodge, där Duffy arbetar. Och när han på de sista sidorna får stryk är det av fyra män i en minibuss, vilken Budlander lagt märke till tidigare i boken och då uppfattat männen som hotfulla.
Att de fyra protagonisterna inte möts är givetvis synnerligen avsiktligt. Vladislavic är ute efter annat än en narrativ skildring. Det är en roman om platser, både inre och yttre, som de fyra protagonisterna söker komma underfund med. Men dessa är underminerade av sociala och ekonomiska verkligheter och av ideologier, som genererar våld. Ett våld som tycks hota överallt i staden även om det exploderar först på bokens sista sida. Men hotet om det äventyrar alla försök att bygga nya framgångsrika platser, oavsett om det är så kallade gated communities som Villa Toscana eller det nya afrikanska bostadsområdet med sanitetsproblem som Egan besöker.
Boken är en sprängskiss som det är upp till läsaren att sätta samman. Men staden Johannesburg, ja kanske hela Sydafrika, är fortfarande som en sprängskiss och det krävs en hel del gemensamt arbete för att sätta samman delarna. Det tycks mig vara det som Ivan Vladislavic berättar om i denna lilla men mångfacetterade och fascinerande bok.
