Salman Rushdie
Segerstaden
(Victory City, 2023)
Översättning: Amanda Svensson
Albert Bonniers förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 3/2023
I sin nya roman Segerstaden, i original publicerad i februari och nu lyhört översatt av Amanda Svensson, skriver Salman Rushdie om den medeltida sydindiska högkulturen Vijayanagar som hade sin storhetstid från 1336 och drygt tvåhundra år framåt. Dess första härskare var herdarna och bröderna Harihara och Bukka, den förra ibland kallad Hukka. Riket uppstod när hinduiska härskare i södra Indien värjde sig mot den islamiska expansionen från norr.
Rushdie är trogen den historiska bevekelsegrunden för rikets uppkomst, men i stället för att låta det växa fram genom militära kampanjer skriver han en skapelsemyt. Han låter en profetissa och poet, Pampa Kampana, skapa rikets huvudstad genom att ge bröderna Hukka och Bukka frön ur vilka staden Bisnaga tar form inför deras ögon. Sedan viskar hon in familjehistorier och ett förflutet i människornas öron.
Rushdies version börjar när den nioåriga Pampa Kampana bevittnar hur kvinnorna i det gamla riket en efter en går in i bålet sedan deras härskare besegrats av trupperna från norr. Bland kvinnorna på bålet finns flickans mor. Därefter talar gudinnan Pampa genom flickan och Pampa Kampana kommer att bli 247 år. Under sin långa levnad är hon maka till rikets två första härskare och mor till kommande härskare och tronpretendenter, därtill författarinna till ett epos om rikets uppgång och fall, Jayaparajaya.
Eposet kommer i händerna på den sentida krönikör som berättar historien. Utgivarfiktionen är ett seglivat grepp, som fungerar perfekt i Rushdies händer, både för att återge historien och som metalitterär kommentar genom de ironiska åtbörder med vilka krönikören bedyrar sin oförmåga att göra Pampa Kampanas poetiska geni rättvisa. Inte oväntat hävdar han att verket har samma kvaliteter som de klassiska sanskriteposen Ramayana och Mahabharata.
Rushdie fabulerar friskt, skenbart vildsint – hans romanteknik ställer krav på precision. Fiktiva och faktiska gestalter vandrar in och ut ur berättelsen. Vi är sällan säkra på vad som vilar på historisk grund och vad som är Rushdies vidarediktning. Men ett par centrala teman bär hans omisskännliga signum. Dit hör motsättningen mellan religiös fundamentalism och individuell frihet, tematiserad – eller hallucinatoriskt uppskruvad– i bilden av den strikta Hukka och den livsbejakande fyllbulten Bukka, i sig en variant på den forniranska myten om tvillingandarna som också vinklades in i Satansverserna.
Rushdie låter även sin poet och profetissa slå ett slag för kvinnans rättigheter, när hon som Bukkas drottning proklamerar kvinnlig tronföljd och landsförvisar de tre odugliga söner hon fått med honom; hon hade sedan tidigare tre döttrar från äktenskapet med Hukka men knappast avlade av honom.
Där banar Rushdie väg för livfulla skildringar av maktkamp och strider, där det religiösa vävs in i imperiebyggandet. Det blir ett krönikeartat myller av gestalter, både härskare, krigare och religiösa fanatiker. Och den farligaste armén som dynastin ställs inför består av rosa apor.
Det är ett suveränt fyrverkeri av berättartekniska och illusionsbrytande effekter, men även av humanistiska perspektiv som när Pampa Kampana och familjen en tid lever i exil i djungeln och får underrättelser av vilda fåglar som spionerar för dem. Att fåglar och en uråldrig kvinna är de mest mänskliga är i sin ordning i Salman Rushdies skapade värld.
Segerstaden är ännu en lysande roman av honom. Den drivs av samma fantasikraft och berättartekniska radikalitet som hans tidigare, där krönika, fantastik och saga bildar en oupplösligt magisk-realistisk helhet.
Jag har ofta undrat hur länge det ska hålla utan att Rushdie likt en positivhalare vevar samma vals än en gång. Det har ännu inte hänt.
