Yan Lianke
Explosionskrönika
(Zhalie zhi, 2013)
Översättning Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Atlantis, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019
Byn heter Sprängrifte och ligger i provinsen Henan. Sitt namn fick den för länge sedan när den ursprungliga byn förstördes av ett vulkanutbrott som fick jorden att rämna. Nu går 1900-talet mot sitt slut, och i denna roman, liksom i Kina i stort, inträffar en ny explosion – den gamla, mer eller mindre orörliga samhällsekonomin rämnar och ersätts av något som kallas för tillväxt. Samtidigt uppstår en avgrundsdjup klyfta mellan vad man påstår att man gör och vad man verkligen gör.
Yan Lianke är en av vår tids stora politiska satiriker. Hans berättarstil är vild, galen, kolsvart.
Med en schysst räfsa kan man slå världen med häpnad skulle kunna vara den unge Kong Mingliangs valspråk. Långt före alla andra har han fått ihop de 10 000 yuan som utpekats som det ideala målet. För vid denna tid, början av 1980-talet, har det utgått ett påbud från kommunistpartiet att alla bör sträva efter rikedom.
Bossarna från häradsstyrelsen blir mäkta imponerade av unge Kong Mingliang. Hur har det gått till? Ren flit, påstår han och visar räfsan. Det visar sig att han arbetat på ett ställe där de lokala godstågen måste sakta farten betydligt, och att han just då passat på att med sitt redskap befria de öppna vagnarna från en del av det som ligger överst: kol och koks, men även en del andra prylar, som sedan kunnat säljas genom lämpliga kanaler. Någon skulle kanske kalla det stöld. Själv kommer han att döpa det till ”omlastning”. Språket är viktigt i samhällets omdaning.
Får jag bli byålderman kan jag göra samma sak för alla, lovar han. Höjdarna är förtjusta, men för den gamle byåldermannen betyder det slutet. Han blir avsatt på direkten. Dessutom, säger den nye bychefen Kong Mingliang, ska min far få lov att spotta dig i ansiktet som hämnd för att du satte honom i fängelse under kulturrevolutionen. Inte bara han, alla som spottar får tio yuan per loska.
Först vill ingen spotta, sen spottar alla tills den gamle dör, dränkt i spott. Hans dotter Zhu Ying står orörlig bredvid. Sedan ger hon sig av från byn. Men man förstår att hon ska komma tillbaka. Hon har dessutom sagt att hon ska gifta sig med Kong Mingliang, för så har ödet bestämt.
Den plan som Kong Mingliang ritar upp slår fel, men på ett oväntat sätt. I själva verket blir tillväxten otroligt mycket kraftigare och kommer fortare än någon kunnat förutse. Men när Zhu Ying återvänder från provinshuvudstaden tar historien en ny vändning. Nu är också hon jätterik. De båda blir först rivaler i en kamp om makten. Sedan inser de att ödets bud måste följas. Det som följer är en bitter dödsdans. De två som hatat varandra så mycket lyckas verkligen med allt och mer därtill. Inte för att de är intelligentare än andra utan för att de mer än andra är förtrogna med maktens tre hävstänger: pengar, våld, sex.
Mot slutet av boken har 30 år gått. I början var den stora frågan huruvida Sprängrifte skulle bli centralort i häradet. Nu gäller det om den före detta byn (nu med 20 miljoner invånare) ska upphöjas till superstad med samma status som Peking och Shanghai.
Kong Mingliang upplever en känsla av overklighet. Allt är ju hans.
Om han utfärdade en skriftlig eller muntlig befallning skulle syrénblommor slå ut på pilträden och om folk visste att han var ute på stan skulle varenda bil och cykel köra in till vägkanten och stanna för att släppa fram honom.
Men till vad nytta och glädje är det?
Man tänker sig gärna Kong Mingliang som en typiskt kinesisk samtidsfigur. Men så läser jag ett reportage om Elon Musk, den sydafrikansk-amerikanske superentreprenören, och inser att det är han ju inte alls. Snarare är han typisk i tiden.
Yan Lianke serverar med sedvanlig brio en slående beskrivning av den här människotypen. Det finns ett problem, tycker jag. Han har gett sig själv en trollkarlshatt ur vilken allt tycks kunna halas upp. Men ska man skildra gränslösheten får sättet att berätta inte vara alltför gränslöst. Lite synd på en bok som är så lysande i sina enskildheter.
