Roberto Bolaño
Amulett
(Amuleto, 1999)
Övers. Lena E. Heyman
Albert Bonniers förlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2011
”Man lever farligt. Det är rena rama sanningen. Jag är de mexikanska poeternas mamma. Jag var den enda som höll ut på universitetet 1968, när polisen och armén gick in där.”
Den 2 oktober 1968 samlades tusentals människor, mest studenter, på Tlatelolco-torget i Mexico City för att protestera mot diktaturen. Det hände tio dagar före OS-invigningen. Diktaturen besvarade resolut demonstranterna på Tlatelolco: med kulor. Närmare 300 obeväpnade människor dödades.
Blodbadet utgör ramen i Roberto Bolaños roman Amulett och berättare är den medelålders, excentriska urugayanskan Auxilio Lacouture. Hon är poet, bär alltid kniv och har förekommit i andra böcker av Bolaño, till exempel i De vilda detektiverna, men då som bifigur. I föreliggande berättelse gömmer sig Auxilio på en damtoalett på den humanistiska fakulteten, är fången där i tolv dagar eftersom militären ockuperar det autonoma universitetet i samband med studentupproret.
Under dessa dygn tänker hon i cirklar på sitt liv och sina vänner men också på poesin, som hon anser vara eller kan vara den största konsten. Bristen på mat och sömn gör att hon går vilse mellan minnen, dramatiska händelser i Mexikos litterära liv, möten hon haft med poeter och konstnärer, motsägelsefulla drömmar: ”Jag började tänka på mitt förflutna på samma sätt som jag tänkte på det närvarande och framtiden, allt om vartannat sovande i ett enda varmt ägg.”
I sin alltmer skruvade vansinnesmonolog blir Auxilio förvirrad, hon talar med skyddsänglar, orden klibbar ihop sig med varandra, hon tappar tidsuppfattningen, texten är fylld med osäkerhetsmarkörer och avgrunder. I realiteten sitter hon stilla och gömd (”lägger ytterligare lite tystnad till tystnaden”) på universitetet, men i sina tankegångar festar hon med latinamerikanska författare, lever bohemliv, träffar sin vackra vän Elena som arbetar med teater och filosofi.
Ett kapitel handlar om en homosexuell poet som vill ta sig ur en oavslutad mardröm som har skapats av den så kallade ”Kungen”. Han är den som kan lösa dilemmat. Auxilio och två andra vänner följer med. Mötet går bra eftersom poeten och hans följe gör Kungen nyfiken och nyfikenhet får alla ansikten att smälta och rinna. Mardrömmen försvinner, blir till dröm.
”Jag hade ledsnat, behövde andas fritt, och leva vagabondliv, min själ behövde ett annat slags oro”, tänkte den unga Auxillio innan hon flyttade från Uruguay till Mexiko: ”Kanske var det galenskap som fick mig att vilja resa”. Så blev det också, hon upplevde fantastiska äventyr och undersökte frihetens alla former. Men i romanens nu sitter huvudpersonen mer instängd än någonsin. Om natten drömmer hon om ett solsken som liknar vitt vin uthällt över gatan.
Kortromanen Amulett presenterar sig som en roman om skräck och syftar på omständigheterna, det politiska våldet och nämnda blodbad. Språket är dock ofta spritsigt, medvetet förvirrat, lustfyllt och till och med lite flamsigt (i positiv bemärkelse) på sina håll. Auxilio kan låta något förnumstig och plirande här och där. Det är kanske underligt att hon att inte ser sig som ett offer eller en martyr. Nej, Auxilio är energisk och säker på att allt kommer att lösa sig till det bästa. Man kan nog kalla henne för en strålande optimist.
Romanen är, som alla Bolaños böcker, mycket tät, gåtfull och välskriven. Ändå fattas något, spänning eller språklig intensitet kanske. Auxilio är en trygg och varm gestalt. Trots hennes belägenhet på universitetet hotar inte hennes tankar på sitt liv nuet. En nyckelfråga i hennes medvetandeström är vart människors upplevelser tar vägen. Vart beger sig smärtan när den lämnar människan? Finns det ljud i själen? Kan gåtfullhet vara något statiskt? Hon funderar också kring litteraturen som ett socialt skeende eller om den alltid kräver ensamhet av författaren.
Roberto Bolaño (1953-2003) var chilensk författare, men som motståndare till Pinochet tillbringade han en stor del av sitt liv i Mexiko och Europa. Vid fyrtiotre års ålder diagnostiserades han med den leversjukdom som tio år senare blev hans död. Bolaño såg sig främst som poet, men kunde inte försörja sig på dikterna. Han började skriva prosa, romaner som nu är hyllade världen över. Hans samlade dikter publicerades postumt och kom på svenska häromåret – Det okända universitetet. Amulett är den fjärde romanen som översatts till svenska av den skickliga Lena E. Heyman. Att Bolaño var ett litterärt geni råder det inga tvivel om, men den drygt tusensidiga 2666 (2009) och genombrottsboken De vilda detektiverna (2007) är starkare än det märkliga smycket Amulett.
